INSÄNDARE Politiskt Inkorrekt länkade nyligen till 
Ekoredaktionens lördagsintervju med Annie Lööf. Intervjun var förmodligen inte menad att avslöja särskilt mycket om Lööfs ambitioner och politiska personlighet, men det blev icke desto mindre resultatet. Slutsatsen av intervjun är att jag blir mycket orolig för vad Annie Lööf kommer att ställa till med i svensk politik.
Det bestående intrycket från intervjun är att Lööf är precis fel person att ta över som partiledare för centerpartiet (eller något annat parti). I intervjun målar hon upp en bild av sig själv, sitt ledarskap och sin erfarenhet, i ett tonläge som jag inte tidigare har hört från en partiledarkandidat i ett svenskt parti. Det normala är att partiledarkandidater talar om sina värderingar och den politiska inriktning de vill att partiet ska ta om de får chansen att påverka partiet från toppen. Lööf, å sin sida, talar nästan oavbrutet om sitt ”ledarskap”, om vilken sorts ”ledare” hon är. Dessutom talar hon utan att rodna det minsta om sin erfarenhet.
Politiskt ledarskap byggs på en kombination av två saker: dels en politisk vision som är större än en själv, dels erfarenhet av att arbeta för den visionen. Man kan vara ung och bli en bra partiledare: Jimmie Åkesson visar detta, men han har gjort det genom att sätta sin och partiets politiska vision över sig själv. I takt med att hans erfarenhet växer fyller han på sitt partiledarskap med just denna erfarenhet. Andra partier har odlat fram bra partiledare på liknande sätt.
Annie Lööf är en rakt motsatt politiker, och hennes politiska karaktärsdrag gör mig uppriktigt sagt orolig. Till att börja med erkänner hon inte att en 28-åring saknar erfarenhet. Det tyder på att hon saknar ödmjukhet inför det enorma ansvar det innebär att vara ordförande för ett riksdagsparti. Det tyder också på att hon har personliga maktambitioner som överskuggar hennes politiska gärning. Med andra ord gör hon tvärt emot vad Åkesson gjort: hon överordnar sig själv den politiska visionen. Orsaken kan mycket väl vara att hon helt saknar politisk vision, något som hon indirekt ger uttryck för i intervjun. Hon talar om ett ”lyssnande ledarskap” vilket är detsamma som ledaropportunism. Reinfeldt använde just den här modellen för att klättra till maktens topp. I praktiken betyder det här att Lööf kommer att föra precis den politik som maximerar röstantalet här och nu – inte en politik som förbättrar Sverige. Den sistnämnda sortens politik kräver hårt arbete, övertygande argument och att man är beredd att säga nej till maktens korridorer om tillträde till dessa skulle innebära för stora kompromisser med ens politiska vision.
Ingenting i intervjun tyder på att Lööf är beredd att göra den sortens kompromisser. Tvärtom säger hon mellan raderna – och ibland rent ut – att hon i praktiken saknar politiska visioner.
Det finns dock ett undantag till hennes visionära fattigdom: hon vill göra Sverige mångkulturellt genom stor invandring. Inte ens när hon konfronteras med påståendet att vissa inom centern medelst invandring vill fyrdubbla Sveriges befolkning, tar hon avstånd. Jag tvivlar på att en människa med så utpräglade personliga ambitioner inom politiken som Annie Lööf ger uttryck för, skulle vara så selektiv att hon enbart har en enda politisk vision. Snarare handlar hennes stöd för massinvandring om en cynisk men mycket klarsynt politisk kalkylering, en kalkylering som kommer till uttryck i det nya centerpartistiska invandringspolitiska program som Lööf givetvis har varit med och utformat.
I programmet vill centern korta ner kvalificeringstiden för medborgarskap från fem till tre år. Vän av ordning frågar sig naturligtvis varför, speciellt som den som fått permanent uppehållstillstånd kan jobba och betala skatt som vem som helst som är medborgare.
Orsaken är återigen iskallt cynisk: ju fortare invandrarna blir medborgare, desto fortare får de rösta. Och ju fortare de får rösta, desto större är sannolikheten att de kommer ihåg vem som hjälpte dem in i landet, vem som betalade ut generösa bidrag till dem och vem som gav dem bostad, skattesubventionerade arbeten etc.
Det finns mycket som tyder på att den ”borgerliga” Alliansen redan har lärt sig att kapa åt sig invandrarröster. Det finns en stor risk att islamisten Abidirzak Waberi blir moderat minister inom ett par år just för att locka ännu fler muslimska röster till partiet. Men centern tänker nu konkurrera om samma röstblock, och man tänker göra det dels genom att maximera röstblockets storlek och dels genom att minimera väntetiden för att få rösta. Kombinationen av denna djupt cyniska invandringspolitik med en ung, oerfaren, visionslös och makthungrig partiledare är som en politisk skräckfilm i realtid.
Räkna inte ut centerpartiet under Lööfs styre. Hon är alltför ambitiös för att låta partiet dö den politiska sotdöden. Många har räknat ut småpartier förr. De äldre bland läsarna minns säkert hur alla trodde att VPK skulle åka ur riksdagen i valet 1991. Många trodde också att miljöpartiet var slutspelade efter att de åkte ur riksdagen 1985 (de valdes in igen 1988). Däremot tror jag att Lööf kommer att initiera sammanslagningssamtal med de andra små Allianspartierna, för att eliminera fyra-procentshotet. Om hon kan klättra upp som ledare för ett sammanslaget c-fp-kd kommer hennes politiska maktposition att bli mångdubbelt starkare än som ledare för enbart centern.
Om hon dessutom kan öppna invandringskranen på vid gavel och dela ut medborgarskap praktiskt taget vid den svenska gränsen, med sitt partis röstsedel i kuvertet, kan hon göra mycket stor skada, inte bara i svensk politik utan också i det svenska samhället i stort.
S R Larson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
