OPINION Med denna triumfatoriska version av August Södermans ”I brölloptsgården” från musikverket ”Bondbröllop” slår jag flera flugor i en smäll: 1. deklarerar min kärlek till Sverige 2. till musiken 3. till den svenska kulturen 4. till den västerländska traditionen 5. till tanken att kvinnor och män umgås fritt utan att djävulen samtidigt är närvarande 6. till friheten 7. till den parlamentariska demokratin.
Det har gått nästan ett år sedan vi hade riksdagsval senast. Inte hade jag kunnat föreställa mig att så otroligt mycket kunde ändras på betydligt kortare tid än så. Förändringarna har varit dramatiska och tyvärr enormt negativa för landet.
Under hela den tid jag har haft rösträtt har jag alltid röstat på moderaterna. Inte så mycket p.g.a. avsaknad av fantasi som brist på ett konservativt parti värt namnet. Jag är en konservativ person, även ur kulturell synvinkel. Jag tror på att ”arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”. Jag är övertygad om att ett lands historia är en omistlig skatt för oss som lever nu; att om man inte kan sin historia är man dömd att se den upprepas. Jag känner en stor ödmjukhet och tacksamhet inför dem som har varit här före vår tid och som har stridit hårt för att vårt land, vårt folk ska ha det så bra som vi har det idag.
Ett lands eller en familjs ekonomi är föremål för min ömma omsorg. Även där är jag i allra högsta grad konservativ. ”Den som är satt i skuld är icke fri” sa Ernst Wigfors 1932, Göran Persson citerade hans ord och det är väl den enda av alla hans ordtsunamis som jag håller med om.
Den ekonomiska realismen, insikten om att pengar inte växer på träd, att det inte går att suga ut hur mycket som helst ur en skattebetalande allmänhet utan att samtidigt förtrycka den hårt, har varit mitt främsta motiv att rösta moderat under alla dessa år. Jag tyckte dessutom att Fredrik Reinfeldt hade givit klara besked om att han hade en insikt om invandringens konsekvenser, t. ex. i och med vad han sa i Agenda 2008 när han debatterade kommunisten Lars Ohly.
För ett år sedan, dagen före valet, var jag allra mest angelägen om att de borgerliga partierna fick en mandatperiod till. SAP:s hegemoni har stått mig upp i halsen under hela mitt vuxna liv – dessutom stödda som de har varit av de odemokratiska och förtryckande kommunisterna. Jag la inte särskilt märke till SD, hade inga sym- eller antipatier, utom att deras ekonomiska politik var alltför socialdemokratisk i min smak. Valkvällen var min främsta känsla; ja- fyra år till!
Fyra år till utan en lismande – i sanning populistisk – Mona Sahlin och den gamle kommunisten Lars Ohly och utan de snikna smygsocialistiska, utvecklingsnegativa och mögelgröna mp. Jag blev oerhört betänkt när Ohly i sann kommunistisk, odemokratisk anda talade om ”utomparlamentariska aktioner för att bekämpa rasismen” under valkvällen, men tröstade mig med hans låga röstandel och tanken på att han inte skulle ha något inflytande på politiken. Att SD kom in i Riksdagen såg jag som intressant snarare än engagerande.
Hur mycket har inte det gångna året förändrat! Inte hade jag kunnat föreställa mig att de etablerade partierna skulle komma att agera som mobbande mellanstadiebarn gentemot en i deras tycke alltför självsäker nykomling i klassen. Ärligt talat: jag är fortfarande chockad över hur etablerade vuxna människor/politiker och en samlad PK-media har nedlåtit sig till att behandla ett parti som blivit inröstat i vårt parlament av mer än 300 000 personer. Dagen efter valet mötte jag vänner som till min förvåning skrek och gnällde över att SD hade kommit in i Riksdagen, de hade en känsla av jordens undergång. Jag sa krasst: ”Du milde Moses. Här har jag under alla år varit tvungen att acceptera att en viss procent av vår befolkning röstar på kommunisterna! Hur kul tror du att det är? Kom igen!”
Under året som har gått har Statsminister Reinfeldt blivit alltmer rabiat. Det verkar som han numera ägnar sig mest åt att finna åtgärder som ”minsann visar SD var skåpet ska stå” snarare än att finna vad som är bäst för vårt land. Ibland tycker jag att han har en skruv, eller två, lös. Idag – efter den senaste huvudlösa överenskommelsen med utvecklingsfientliga mp – inser jag att han har flippat ut totalt. Att låta så många ”anhörig”-somalier få komma till Sverige till en kostnad av – gubevars – endast 850 miljoner kronor. Men; sen då? Alla dessa år som vi skattebetalare ska betala för männens befruktande av olika fruar som p.g.a. barnsbörd, post-traumatiska-stress-syndrom och allehanda diagnoser inklusive analfabetism, inte kommer att jobba en dag i Sverige, men ändå uppbära alla sociala godor, sjukvård, tandvård m.m. Deras barn orkar jag knappt tänka på: extrakostnader i kvadrat under hela skoltiden utan nämnvärd utdelning i form av godkända betyg. Kriminalitet. Våld. Respektlöshet inför vår kultur.
Jag tillhör de här moderaterna som var väldigt nöjda över att regeringen tog itu med missbruken av långtidssjukskrivningarna, förtidspensioneringarna m.m. Nu inser jag att kostnaderna för dessa är en piss i Mississippi jämfört med vad vi ska betala i framtiden för massinvandringen som redan nu ger socialt kaos i vårt land på många olika plan.
Det är utanför min förmåga att förstå vad det är som driver den innevarande regeringen till att fatta beslut på beslut som ökar invandringen till Sverige långt innan vi till en bråkdel har klarat av att integrera dem som redan finns i landet. Jag tycker att besluten är inhumana, huvudlösa och ur ekonomisk synvinkel närmast liknar landsförräderi.
Går det att ställa en regerings representanter inför rätta på misstanken om landsförräderi? En medveten politik som har till syfte att köra ett land ekonomiskt, praktiskt, socialt i botten? Mitt intryck är att det är vad som sker idag i.o.m. den senaste Somalia-invandrings-överenskommelsen med mp.
”Après nous le déluge” sa Mme de Pompadour på 1760-talet: d.v.s. ”Efter oss syndafloden”. Är det vad regeringen går och säger till varandra idag? Det verkar inte bättre. Och vilka är det som brukar få städa upp efter floder? Vi såklart, vi vanliga människor, vi skattebetalare som står för politikernas löner, deras arbetsmiljöer, resor, konferenser, kostnaderna för deras mer eller mindre idiotiska projekt.
Sanna mina ord: det senaste årets olika beslut angående invandring till Sverige av en mängd analfabeter från mycket främmande land – fr. a. ur kulturell synvinkel – kommer att stå oss väldigt dyrt.
Under vägs har jag, moderaten, blivit sverigedemokrat. Det definitiva beslutet tog jag idag efter regeringens senaste sjukligt korkade avtal med mp. Eftersom jag har arbetat i Mellanöstern och redan där tog kraftig ställning mot islam som absolut väsensfrämmande gentemot demokrati tyckte inte jag att SD var särskilt märkliga i sin inställning mot invandring. Jag uppfattade den som realistisk.
Man kan inte få allt; jag tycker fortfarande att SD i sin ekonomiska politik klänger sig alltför fast – på ett längtande/romantiskt vis – på SAP som partiet en gång var, före 1968. Men det finns inget annat parti i Sveriges Riksdag idag som med sådant allvar opponerar sig mot en gränslös, fullständigt orealistisk och i slutändan mycket inhuman invandringspolitik.
Inläggen nedan tar upp två andra av de frågor som engagerar mig. Dels den svenska kulturen, dels min tid i Mellanöstern.
Madame du Nord
politisktinkorrekt.info/2011/06/23/en-reflektion-over-midsommarafton/
politisktinkorrekt.info/2011/08/28/minnen-fran-en-annan-tid-ett-annat-liv/
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
