OPINION Den brittiske författaren, journalisten och konservative EU-parlamentsledamoten Daniel Hannan ställer i en debattartikel i The Telegraph den 15 juli frågan varför den svenska regeringen är så angelägen om att ansluta Sverige till euron. Den frågan är det rätt många medborgare som ställt sig ända sedan de sa nej till euron i en folkomröstning 2003. Idag utgör de som i varierande grad undrar detta mer tre fjärdedelar av Sveriges befolkning.
Än mer obegripligt framstår det att den svenska politiska eliten inte markerar avstånd mot Europas gemensamma valuta I skenet av det senaste årets turbulenta händelseutveckling inom eurozonen, där flera länder behövt räddas från total statsbankrutt och ytterligare ett antal länder troligen står på tur. Redan det vi sett hittills måste betraktas som en allvarlig kris för eurosamarbetet och innan året är slut kan ett regelrätt sammanbrott mycket väl stå för dörren.
Den här utvecklingen bör rimligen heller inte komma som någon överraskning för Europas nationalekonomer och beslutsfattare. Eurons själva fundament, den så kallade stabilitetspakten och dess konvergenskriterier om ett maximalt budgetunderskott på 3% av BNP och en maximal statsskuld än 60% av BNP, har nämligen aldrig varit mer än kosmetiska formaliteter.
Bläcket hann knappt torka på papperet i Bryssel förrän stora euroländer som Tyskland och Frankrike började bryta mot reglerna. I kraft av sin storlek lyckades dessa länder dessutom utverka särrättigheter och undslippa de kännbara straffavgifter som annars ska vara förenade med dylika överträdelser. Att följa Tysklands och Frankrikes dåliga exempel har alltsedan dess varit mer regel än undantag.
2009 klarade exempelvis bara tre av Eurozonens 17 medlemsländer gränsen på 3% underskott i statsfinanserna. Flera euroländer, bl.a. Irland, Grekland och Spanien, dras med mångdubbelt högre budgetunderskott, tio procent eller mer. Lika dystra är siffrorna för euroländernas statsskulder. 2010 hade 13 av eurozonens 17 länder högre statsskuld än tillåtna 60% av BNP. Dessa siffror illustrerar omfattningen av europrojektets förfall och hur ansvarslöst det vore att kasta in det finanspolitiskt välskötta Sverige i detta vanskötta valutasamarbete.
Daniel Hannan påpekar också i sin debattartikel i The Telegraph att Sverige formellt enligt Maastrichtfördraget har förbundit sig att ansluta sig till euron eftersom vi i motsats till Storbritannien och Danmark inte har förhandlat till oss något undantag, Detta talas det alltför lite om menar Hannan och har här mer rätt än han själv troligen inser. Paradoxen att Sverige ratificerat Maastrichtfördraget och samtidigt sagt nej till euron i en folkomröstning har nämligen allvarliga demokratiska och juridiska implikationer.
De flesta inom Sveriges eurokramande politiska nomenklatura betraktar efter nederlaget i folkomröstningen 2003 det som en något mer långsiktig målsättning att dyvla på svenskarna euron. Men det finns också antidemokratiska röster som uppmanar Sveriges regering att med hänvisning till Maastrichtfördragets bindande formuleringar ignorera resultatet från folkomröstningen och införa euron direkt, utan vare sig riksdagsbeslut eller att på nytt gå till folket och begära mandat för detta. En regeringsföreträdares namnteckning skulle alltså väga tyngre än demokratiska beslut och folkets vilja.
Vad dessa personer inte har klart för sig eller medvetet väljer att förtiga är att Sveriges medborgare i folkomröstningen 1994 gav regering och riksdag mandat att ingå avtal om EU-medlemskap och ingenting annat än just detta. Det utsades tydligt inför den omröstningen att det mandat man sökte från väljarna INTE omfattade en framtida anslutning till euron. Detta skulle väljarna i stället få ta ställning till i en separat omröstning, vilket också skedde 2003 med känt resultat.
Om regeringen och riksdagen 1995 ingick ett avtal om EU-medlemskap vars skrivningar gick utöver vad man sökt och fått mandat för från väljarna i folkomröstningen året innan, då bör detta avtal helt eller delvis anses ogiltigt. En folkomröstning är i Sverige är som grundregel rådgivande men kan göras beslutande på två sätt, antingen genom att riksdagen formellt beslutar om detta när den utlyses eller att samtliga politiska partier förbinder sig att följa resultatet. Såväl folkomröstningen 1994 om EU-medlemskap som den 2003 om införande av euron tillhör den beslutande kategorin.
EU- och EMU-diskussionen efter 2003 har i hög grad präglats av misslyckandet för den politiska strategi som drogs upp av den blocköverskridande EU-vänliga politiska eliten i början på 90-talet. Strategin gick ut på sälja in EU-paketet till medborgarna i flera steg genom successiv tillvänjning. 2003 hade vi varit EU-medborgare i nästan ett decennium . Opinionsundersökningar indikerade att svenskarna nu var beredda att ta nästa steg mot europeisk konformitet och att tiden var mogen att utlysa den utlovade folkomröstningen om införande av euron. Risken för en motgång bedömdes som i det närmaste obefintlig. Det visade sig vara en felbedömning.
Om man i stället hade varit framgångsrik i etapp två av sin strategi skulle frågan om egenmäktighet med demokratin inte ha aktualiserats. Att Ulf Dinkelspiel överskred sina befogenheter när han satte en kråka på avtalet om EU-medlemskap 1995 hade, om svenskarna sagt ja till euron 2003, varit av mer akademiskt intresse eftersom man då retroaktivt skulle ha erhållit väljarnas välsignelse. Nu blev det inte så. Detta borde få politiska och juridiska konsekvenser.
De svenska politikernas odemokratiska uppträdande och arrogans gentemot väljarna stannar dock inte där. När Sveriges regering 2007 godkände och riksdagen 2008 ratificerade det nya Lissabonfördraget utan att begära ett formellt undantag från euron var det ett uppenbart brott mot folkomröstningsbeslutet från 2003. Därmed underlät man också att tillvarata möjligheten att korrigera sitt demokratiska övertramp från 1995, då man skrev på ett EU-avtal med mer långtgående åtaganden för Sverige än vad man inhämtat mandat från väljarna för. Att fördraget dessutom ratificerades utan folkomröstning och i trolig strid med folkmajoritetens önskan utgör förstås ytterligare en försvårande omständighet.
I stället för att göra det man lovat medborgarna försökte regeringen vid den här tidpunkten tysta kraven på ett undantag från euron genom att skicka ut sina anställda avtalsjurister i den offentliga debatten med uppdrag att ifrågasätta eurofolkomröstningens juridiska giltighet. Väljare och oppositionella politiker och opinionsbildare skulle förledas tro att Sverige inte hade någon valmöjlighet, att vi var oåterkalleligt förpliktade att införa euron.
Dessa personer karakteriserades av en ännu grumligare demokratisyn än de politiker på vars uppdrag de agerade. I sina djupdykningar i EU:s snåriga avtalstexter råkade de också förbise den lilla teknikalitet som Sveriges statsskick utgör i sammanhanget, där avtal som ingås i folkets namn endast äger giltighet om den som ingår dem har folkets demokratiska mandat.
Tar man hänsyn till denna inte helt oväsentliga omständighet så finner man att om något skall ifrågasättas så är det inte legitimiteten i folkomröstningen från 2003 utan tvärtom legitimiteten i avtalet om svenskt EU-medlemskap från 1995 med utfästelser om att införa euron som valuta samt godkännandet/ratificeringen av Lissabonfördraget från 2007/2008 utan förhandling om ett svenskt undantag för euron. Om Sverige haft en författningsdomstol är det troligt att den skulle förklara Sveriges avtal om medlemskap i EU helt eller delvis ogiltigt.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar
http://blogs.telegraph.co.uk/news/danielhannan/100097196/does-anyone-want-to-join-the-euro-er-yes-the-swedish-government/
http://www.europaportalen.se/2008/06/kruse-i-slutandan-maste-sverige-infora-euron-0
http://www.scb.se/Pages/PressRelease____316352.aspx
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
