KRÖNIKA Historikern Dick Harrison skriver på SvD:s historieblogg om Fenda Lawrence, en svart kvinna som blev rik som slavhandlare under 1700-talet. Lawrence drev sin affärsverksamhet i nuvarande Gambia, för att sedan dra sig tillbaka i USA som välbärgad pensionär. Förutom att Harrisons inlägg tar upp Lawrences intressanta öde, belyser han också tabun kring det faktum att det existerade svarta slavhandlare, och att de inte var ovanliga. Harrison berättar även att han fick utstå rasistanklagelser när han han utgav en bok i ämnet. Detta är ett av många exempel på hur kolonialtidens arv påverkar inte bara våra dagliga liv, utan även forskningen.
Kolonialtiden är ett känsligt kapitel i vår historia. Inom akademien finns strömningar som gör allt för att motarbeta den rasism som föddes under kolonialtiden, vilket är befogat, men det har gått till absurdum. Det har gått så långt att vita västerlänningar ständigt måste känna skuld för de illdåd som skedde, ständigt ursäkta västvärldens hegemoniska ställning i världen med att den skaffats enbart genom våld och utnyttjande av de svagare kolonierna. Diskussionen får således inte ledas in på att det även fanns svarta aktörer, det stör bilden av väst som ensam ansvarig för slaveriet. Utan att vilja förneka kolonialtidens illgärningar måste en debatt kring den arvsskuld vi fortfarande bär på, dess symptom och vad dessa innebär, kunna föras.
Postkolonial teoribildning är ett av symptomen. Denna teori är kulturrelativistisk, vilket innebär att den tenderar att framhäva underutvecklade länder på ett mer fördelaktigt sätt än vad som är realistiskt. Eftersom kulturrelativism likställer alla kulturer, förnekas utvecklingsgrader och hierarkier, vilket leder till en minst sagt onyanserad bild av världen. Alla kulturer är lika mycket värda och utvecklade, ingen är mer moderniserad än någon annan, utan istället beskrivs olikheterna med att det existerar ‘multipla moderniteter’. Kortfattat talar postkolonial teori om att alla kulturer i världen är inne i moderniteten (något som vanligen endast förknippas med industrialiserade länder i västvärlden) fast på olika sätt. Problematiken med detta synsätt är att utan värdehierarkier för att jämföra kulturer blir det omöjligt att diskutera förbättringar, när grader om bättre och sämre utesluts i bedömningen. Utifrån det perspektivet går det inte att framhäva västvärldens position som eftertraktad. Demokrati och kvinnors rättigheter blir plötsligt varken sämre eller bättre än länder med stening av kvinnor och som styrs av diktatorer. Vi ser även detta förhållningssätt inom vårt eget lands gränser, där könsapartheid åter sätts i bruk i takt med att den svenska kulturen ger vika för de nyanlända.
Det farliga i att vetenskap och akademi utgår ifrån postkolonial teoribildning är att den liksom rasismen på 1800-talet blir vetenskapligt befäst, och därmed erövrar teorin en fördelaktig position som gör den svårare att ifrågasätta. Genom att ifrågasätta västvärldens roll och utgå ifrån att västvärldens perspektiv inte är det enda, kan en forskare inom exempelvis antropologi, uppnå ett skydd mot anklagelser om imperialism och rasism. Även om självdistansen som detta förhållningssätt ger är ett bra verktyg i forskning av detta slag, uppstår det ändå problem med trovärdigheten i forskning som är kulturrelativistisk. Humanioras bristande rykte har kanske ett samband med hur utvecklingen inom vetenskapen sett ut. Rädslan för att beröra politiskt inkorrekta områden, samt en ändrad grundsyn på hur kulturer definieras och värderas, har skapat en akademi där försiktighet och feghet går före sanning och verklighet.
Maria
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
