KRÖNIKA Rubriken må vara något provocerande, men man måste våga konfrontera det sätt som de traditionella medierna skildrar händelsen i Norge på. Under söndagen visar de två stora kvällstidningarnas förstasidor bilder av en poserande Breivik som håller i ett automatvapen. De liknar stillbilder ur en klassisk actionfilm, och sådana säljer. Våldsromantiken är stark i vår kultur, och den påverkar hur vi hanterar och behandlar beskrivningen och analysen av dådet.
Det är en stor tragedi, ett osmakligt och hemskt dåd som drabbat Norge, men ju mer historien om massmördaren avtecknar sig, ju mer liknar den ett filmmanus. Breiviks planering och sedermera handling visar att dådet var av ideologiska skäl. Som bäddat för filmens värld med andra ord, vilket gör att tidningarna nu kan publicera metervis av textrader med saftiga detaljer som läsarna kan frossa i. Deckarnas ständigt växande popularitet som böcker, filmer och serier, är sammanvävt med det intresse som läsare och medier avtäcker den hemska historien om gärningsmannens dåd och offrens sista ord. Det är intressant att se hur publiken likt gamar kastar sig över liken, utan att skämmas för den fascination över det ofattbara och makabra som driver dem. De traditionella medierna stimulerar och drar vinst av detta beteende.
Kanske handlar det också om att skapa en distans när man tar till sig våldsromantiken som förståelsemetod. Det blir oäkta när man ser det endast i starka bilder, det blir ‘som på film’. Framförallt blir mediernas oupphörliga utsugning av nyheten om dådet en bidragande faktor till avdramatiseringen, som mättar läsarnas lust för nyheten om dådet vilket till slut leder till ointresse. Detta distanserade förhållningssätt som skapas via romantiseringen av våldet, gör att debatten endast vidrör ytan av den bakgrund som är anledningen till dådet; blindheten inför kritiken som riktas mot mångkulturalismen.
Breiviks kritik riktas mot den förda politiken och den vägran att varken lyssna till eller konfrontera den kritik som finns, vilket är problemets verkliga kärna och bör vara debattens givna fokus. Det handlar naturligtvis inte om att ge Breivik rättfärdigande, men som experten Helge Lurås understryker är det den förtryckta debatten om mångkulturalismen som är orsaken.
Det är därför högst relevant att politikerna ser allvarligt, men framförallt nyanserat, på den kritik som finns angående mångkulturalismen, som är långt ifrån extrem i sig, och tar hänsyn till folkets vilja enligt demokratins principer. Debatten får därför inte besudlas med känslosvallande, skönlitterära, våldsromantiska grepp, som journalister så gärna använder. Den användningen riskerar att läsarna fastnar för fascinationen av våldet och inte bakgrunden och den politiska aspekten.
Exempel på denna skönlitterära retorik: ‘kuvar det onda genom att göra gott’ – P J Anders Linder, SvD, ‘Var inte rädda’ – ledare, DN. Det är vackra ord, men har de något att säga? Sett till artiklarna som helhet som citaten kommer ifrån, saknas substans, djup och verklighetsförankring. Traditionell media klarar även denna tragedi genom våldsromantikens vackra ord och kraftfulla bilder, utan att behöva reflektera över deras egen skuld i dådet. Även om kritiken nämns, som i TV 4:s morgonsoffa, ges inget utrymme för att kritiken av mångkulturen är relevant, utan som vanligt stryks den över med att det handlar om ignorans från kritikernas sida, utan någon reflektion kring kritiken i sig och dess innehåll.
Maria
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
