INSÄNDARE Från att aldrig har varit politiskt intresserad, förutom 
de vanliga frukostbords och festdiskussionerna om hur man visste bäst för att förändra Sverige, så blev jag intresserad 2005. Jag bor i Landskrona stad och såg och läste dagligen hur staden kantrades av våld, rån, misshandel m.m. Hösten 2005 fick jag ett flygblad i brevlådan med avsändare Sverigedemokraterna. Det jag läste stämde överens med mina värderingar, inte allt kanske, men jag kände detta parti vill jag titta närmare på.
Sagt och gjort jag blev medlem och blev inbjuden till mitt första medlemsmöte. När jag kom ner till en sunken källarlokal i ett hyreshus i Landskrona var min första tanke att jag nog kommit till fel möte. Drygt 20-25 personer var närvarande, medelåldern låg väl på 60-65 år, inte alls vad jag hade föreställt mig. Var helt säker på att jag kommit till ett möte med PRO! Bilden som media och andra målat upp av SD, att det var yngre män med rakade skallar och ett stort hat mot invandrare, var ju helt fel, här satt pensionärer och medelålders kvinnor och män, som brydde sig om Landskrona, den ende med rakad skalle var jag själv.
Jag blev snabbt en i gänget, och kände att här hör jag verkligen hemma. Jag började göra efterforskningar om varför Landskrona blivit en stad i total kaos, och mina frukostbords diskussioner visade sig vara sanna. Det parti som säger sig ha patent på välfärd och folkhemmet, hade under 20 år raserat det som tagit 100 år att bygga upp. Kollade upp gamla socialdemokratiska ledare såsom Hjalmar Branting, Per-Albin och Tage Erlander, m.fl. Alla dessa ledare var på den tiden som jag som Sverigedemokrat kände och tyckte idag. Alla hyllar Olof Palme som den store socialdemokratiske ledaren, men med honom vid rodret började vårt kära Sverige spåra ur. Palme var början till det vi ser idag, han ville göra Sverige till en global allemansrätt. Intentionerna var väl goda i början, men precis som alla andra statsministrar gör man allt för att klamra sig fast i maktens korridorer, man glömmer den egna befolkningen för att man ser potentiella röster från en invandrad befolkning som är beroende av tillhöra ett kollektiv, ett kollektiv som inte får ta egna beslut, eftersom det är kollektivet som bestämmer och du ska anpassa dig till vad andra tycker, ren och skär socialism.
Nu till konsekvenserna av mitt partival. Min sambo Carina Herrstedt kommer från ett hem med socialdemokratiska värderingar, precis som jag själv. Ett år efter jag blivit medlem blev så också Carina medlem, utan någon som helst påverkan från mig. Min sida av släkten visade snabbt sitt rätta ansikte. Morbror, moster, ett par bröder, en del av mina kusiner, vänner och bekanta, listan kan göras hur lång som helst, alla dessa människor som jag växt upp med, varit på semester med, spelat fotboll med, för dessa var jag en total främling. De varken ringer eller hälsar när man träffar dem ute någonstans.
Hur kan nu detta vara? Jo de flesta på min sida av släkten är betongsossar, sossar som inte accepterar att man lämnar kollektivet, och alla som avviker från kollektivtänket. Här gick jag min egen väg, blåsippans väg, och då surade och vissnade alla de som gick den röda rosens väg. Men jag är lika lycklig för det, jag har funnit en bättre familj, bättre vänner, men framförallt, jag behöver inte ingå i ett kollektiv som ska rösta eller tänka som farmor, morfar, mor eller far alltid gjort, i min nya familj får jag tänka fritt, inte rätta mig efter något som ” så har det alltid varit och ska så vara”. Vill jag rösta på något som är till höger som stämmer överens med mina värderingar gör jag det, vill jag rösta på något som är till vänster gör jag det utan att få smäll med piskan på ryggen. Min familj går före mitt samhällsansvar, mina nära och kära skall inte behöva vara i frontlinjen för att stödja sjuklöverns misslyckade expriment med mångkultur, därför väljer jag blåsippans väg, och den ska jag fortsätta vandra tills vägen tar slut!
Hoppas att fler väljer den rätta vägen, blåsippans väg!
Stefan Olsson
Ordf SD Landskrona
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
