Men varför GÖR ingen något?!: Snälla, sluta avvisa och förneka SD nu!

OPINION "Det är dags för borgerligheten att ta sitt ansvar och ge Sverigedemokraterna det erkännande de förtjänar."

Anders Lindberg, förvirrad ledarskribent på Aftonbladet, uppmanade nyligen i ett ledarstick den nya högern att ”snälla, sluta flirta med SD nu”. Han syftade då på den grupp liberaler i kretsen kring Axess, Fores, Neo och Timbro som på senare tid börjat ifrågasätta den multikulturalistiska diskursen. Problemet är dock inte att man flirtar med SD utan det diametralt motsatta, att man avvisar Sverigedemokraterna samtidigt som man stjäl deras idéer och inte ger dem det erkännande de förtjänar.

Dessa till den svenska migrationsverkligheten yrvakna liberaler var tidigare inte bara okritiska till utan också medingenjörer bakom den svenska massinvandringen. Först nu, när det svenska integrationshaveriets klocka står på fem i tolv och internationella storheter som Storbritanniens David Cameron, Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy tagit bladet från munnen om multikulturalismens avigsidor, vågar de här personerna komma ut som kritiska till svensk integrationspolitik.

De under galgen omvända liberalerna pekar på samma migrationsrelaterade problem som Sverigedemokraterna, talar om att ställa samma krav på invandrare som Sverigedemokraterna, men vägrar att ge Sverigedemokraterna erkännande för den mark detta parti har brutit under så många år. Det är ett pionjärarbete som har varit oerhört tufft med social stigmatisering från såväl media som det samlade politiska etablissemanget. Att med samma etablissemangs tysta medgivande bli utsatt för diskriminering, hot, trakasserier och våld har också varit vardag för många av dessa politiska banbrytare.

Nu kommer så plötsligt ett gäng liberaler inglidande på en räkmacka i den manege som Sverigedemokraterna inte bara har krattat utan också byggt från grunden med blod, svett och tårar. Och inte nog med det, de här personerna försöker dessutom ta åt sig äran av Sverigedemokraternas arbete. Man ändrar ett ord här och en formulering där och presenterar sedan resultatet som om alltsammans vore baserat på egen idéutveckling.

Det här Petrusförnekandet är naturligtvis både ohederligt och stötande. Dessutom är det inte trovärdigt. Det är sannolikt därför man blir argare över att en vänsterskribent som Anders Lindberg på Aftonbladet avslöjar bluffen än man blir över hans kulturrelativistiska åsikter.

Paulina Neuding på magasinet Neo, som är en av dessa nyvakna liberalers synligaste företrädare, kände sig exempelvis föranledd att bjuda in sig själv till Sveriges Radios Ekot tillsammans med sagde Anders Lindberg, inte för att bemöta dennes vänsteråsikter utan för att på en plattform med genomslag få tillfälle att låtsas helt oförstående inför Lindbergs beskrivning om släktskap mellan Sverigedemokraternas och hennes egen retorik.

Neuding förklarade för lyssnarna, som vore det något som hon och hennes vänner själva kommit på, hur angeläget det är att tala om de integrationsproblem som finns i Sverige. Inte med ett ord vidgick hon att det i vårt land finns ett politiskt parti som förtjänstfullt gör just detta och har så gjort under mycket lång tid, långt innan Neuding och hennes lilla sfär av liberala tänkare fick upp ögonen för bristerna i den fria rörlighetsliberalism de i grunden bekänner sig till.

Tvärtom ägnade Neuding mycken tid och stor kraft åt att smutskasta Sverigedemokraterna. Det gjorde hon bl.a. genom att hävda att ”det sitter ett främlingsfientligt parti i riksdagen med rötter i den svenska naziströrelsen”. Detta menade Neuding är ”något alldeles oerhört”. Hon talade också om att samhället har misslyckats när ”människor vänder sig till det här gamla vit makt-partiet och röstar på dem”.

Neuding avslutade sin skandalisering av Sverigedemokraterna och förnekelse av deras idépolitiska inflytande med att självbelåtet kalla dem för ”ett perifert, litet och extrem parti som jag inte brukar tänka så mycket på när jag ser på olika samhällsproblem”. Uttalandet implicerar att hon betraktar sin egen lilla krets kring Neo och Axess som mindre perifer än ett riksdagsparti. En smula förmätet kanske.

Paulina Neuding framhåller ofta och gärna sitt judiska ursprung, kanske för att hon inte vill riskera bli sammanblandad med de i Sverige idag betydligt flertaligare muslimerna. Detta är inget jag i sig lägger henne till last. Det skulle också kunna vara en förklaring till hennes oförsonliga attityd mot Sverigedemokraterna och oförmåga att ta till sig att detta parti idag är så långt ifrån nazism och antisemitism man kan komma.

Inom Sverigedemokraterna finns tvärtom några av Sveriges varmaste Israel-vänner. Man är också det parti som tydligast problematiserat de muslimska judeförföljelserna i bl.a. Malmö. Frågan är om andra inom den här nya liberala falangen som inte har Neudings bakgrund lider av samma blockering gentemot Sverigedemokraterna och vad de i så fall har för ursäkt.

Anders Lindberg är förstås alldeles galet ute när han på sedvanligt vänstervis kallar alla för rasister som menar att det existerar samhällsproblem som är specifikt hänförliga till invandring och integration. Det är bekvämt men naivt och farligt att som Lindberg gör plocka bort begreppen invandring och invandrare ur ekvationen, använda klassamhället som förklaringsmodell för varje upptänkligt samhällsproblem och hävda att all brottslighet utan undantag bottnar i socioekonomiska orsaker. Lika tokig och dessutom antidemokratisk är Lindbergs uppmaning att inget parti bör föra öppna diskussioner med Sverigedemokraterna i riksdagen.

Däremot är Lindbergs analys i allt väsentligt korrekt när han säger att multikulturalismkritiska liberaler har flyttat debatten till Sverigedemokraternas planhalva, att de problematiserar invandring och invandrare, att de i realiteten talar om muslimer även om de sällan använder det ordet och att de ägnar sig åt samma typ av kritik mot islam som Sverigedemokraterna.

Lindberg har heller inte fel när han hävdar att det är svårt att utifrån retoriken avgöra om man befinner sig på ett Sverigedemokratiskt torgmöte eller på ett liberalt seminarium om integrationspolitikens tillkortakommanden. Samma slutsats resonerar sig för övrigt även bl.a. tidigare Expoprofilen Alex Bengtsson på Nyheter 24 och Devrim Mavi, ledarskribent på Dagens Arena fram till och har för en gångs skull rätt i något.

Allt det Lindberg anförde var förstås avsett som kritik men Paulina Neuding borde tagit det som en komplimang. Om diskussionen handlat om någon annan av de politiska förebilder som Neuding inspirerats av, t ex Adam Smith eller t o m så kontroversiella personer som Margaret Thatcher, Milton Friedman eller Ayn Rand, då hade hon förmodligen inte tvekat att avväpna Lindberg med att leende tala om att hon uppfattat klandret som beröm. Är det inte dags att släppa på prestigen också när det gäller nationalismen och Sverigedemokraterna?

Jimmie Åkesson talar i termer som muslimsk massinvandring från MENA-länder och att invandrare bör anpassa sig till det svenska samhället. Paulina Neuding kallar det i stället för en stor invandring från auktoritära samhällen och att vi måste slå vakt om fler viktiga liberala värden än bara den fria rörligheten.

Bakom dessa olika formuleringar döljer sig samma svårintegrerade invandrare och samma kulturkrockar. Åkesson och Neuding uttrycker med olika ord samma invändningar mot en syn på kvinnor, på homosexuella, på judar och mot förekomsten av religiös extremism bland dessa invandrare som inte är kompatibel med vår västerländska, sekulära upplysta. liberala och jämställda demokrati.

Liberala tankesmedjan Fores höll nyligen ett seminarium på temat ”Liberal nationalism och nationell identitet” i underförstådd motsats till Sverigedemokratisk nationalism och nationell identitet. Paulina Neuding medverkade även här men framför allt var det Jasenko Selimovic från folkpartiet som lade ut texten.

Med pedagogisk övertydlighet, stora gester och en gnutta humor försökte Selimovic formulera en liberal nationalism där det som skapar vi-känsla och håller ihop samhället är gemensamma liberala och demokratiska värden, i kontrast till den nationalism som han påstod Sverigedemokraterna står för som går ut på att skapa nationell sammanhållning baserad på etnicitet och kultur. För alla utom de närmast sörjande var det uppenbart att Selimovic ägnade sig åt semantiska hårklyverier och åt att konstruera fiktiva motsatsförhållanden som ett alibi för att kunna diskutera de här frågorna.

Det här är bara ett par exempel bland många på hur multikulturalismens liberala kritiker i Sverige krumbuktar sig för att inte förknippas med det uppenbara – att det mesta man säger är kalkerat från Sverigedemokraternas partiprogram. Det denna nya falang inom liberalismen har att säga om den svenska integrationspolitikens tillkortakommanden är naturligtvis i sak invändningsfritt och självfallet också en välkommen draghjälp åt Sverigedemokraterna och ett kvitto på att detta parti äntligen har lyckats förlösa åtminstone delar av den offentliga debatten på ett sätt som bär likheter med det danska föredömet.

Samtidigt vore det onekligen klädsamt om man också kunde erkänna vem som sa det först, medge att liberalismen i dessa frågor inte har legat i framkant utan tvärtom mer varit en del av problemet än av lösningen och att man först nu börjat falla in i kölvattnet på den nationalistiska och massinvandringskritiska rörelse som leder den politiska utvecklingen och som växer sig allt starkare i Sverige, i Norden och hela Europa.

Mats Dagerlind – Demofon