KONSENSUS Det är för många bekant att det svenska medie- och debattklimatet är konsensusbaserat. Alltså, det är få som företräder obekväma infallsvinklar och diskussionen riskerar att utebli i vissa frågor. Kanske som ett resultat av en inbyggd konflikträdsla i kulturen. Det blir istället ett medialt ryggdunkande där den intellektuella eliten tävlar om vem som kan följa konsensus bäst, och därmed anses som mest intellektuell. Grovt kan man säga att den etablerade ”sanningen” därmed får väldigt kraftigt genomslag i en bestämd riktning i vissa frågor. Den ”etablerade sanningen” har också från tid till annan plötsligt ändrats.
Vi vet att majoriteten av Sveriges befolkning enligt en undersökning har störst förtroende för SD:s invandringspolitik (nej, en undersökning är inte representativ, men en indikation), men att det är förödande, enligt rådande konsensus, att debattera frågan offentligt med känd identitet utan att uteslutas ur etablissemanget. Vi vet också, tack vare vänsterpressen, att på alla sidor där det går att skriva egna kommentarer ”finns bara SD-anhängare som kommenterar för SD:s sak”.
Nej, det är inte SD-anhängare! Det är Svensson som säger vad han eller hon tycker. Fundera själv. Hur skulle dryga 4-8 procent beroende på undersökning kunna hinna kommentera alla tidningar med alla inriktningar överallt samtidigt hela tiden. Det går inte.
Anledningen till att SD inte är i majoritet är förmodligen för att folk i allmänhet just nu inte prioriterar SD:s frågor och därför inte anser att SD i sin helhet bäst representerar dem och röstar därför på något annat. Inget konstigt.
Givet ovan skulle man kunna säga att det behövs en utlösande faktor för att svänga konsensus i en ny riktning. Kanske någon som får nog och tar bladet från munnen som samtidigt har stor respekt inom den kulturella eliten i kombination med en kraftig global lågkonjunktur och ytterligare någon samverkande faktor. Människors uppfattning om svensk migrationspolitik behöver inte förändras.
Det som kommer skilja Sverige mot andra länder med annat medieklimat kommer alltså bli att Sverige svänger mer våldsamt och resolut på grund av konsensusklimatet. SD får då inte 20 procent (jmfr: Finland, Norge, Danmark, Holland osv) utan kanske 35 procent, eller ännu troligare: övriga partier anpassar samtidigt sin politik till konsensus (alla utom Ohly) därför att plötsligt är det det som är sanningen enligt den intellektuella eliten. Politikerna tillhör själva den intellektuella eliten och vänder snabbt kappan efter vinder. SD får då kanske bara 30 procent.
Sverige är, enligt den kulturella eliten, en del av det globala. Vi är inte isolerade. Så… varför skulle i så fall frågan som rör mångkultur vara en isolerad, svensk fråga där vi kör en egen och isolerad modell? Glöm inte att Sverige är den sista nationen som fortsätter envisas med mångkulturens förträfflighet. Andra nationers elit har tidigare resonerat som den svenska eliten, men har ändrat uppfattning.
Den här tankegången borde vara intressant att fundera på både för den som är för eller emot mångkulturen. Våldsvänstern har i och för sig inte gjort sig känd för att tillhöra gruppen ”resonerande och tänkande människor”.
Oskar
Relaterat
En debatt om konsensus
Massivt stöd för SD’s invandringspolitik
Ledande Européer dömer ut mångkulturen
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
