INSÄNDARE Jag bor i ett område där det hittills har funnits en balans. En bra blandning av folk gör ju att problem minimeras. Om ingen grupp tillåts att ta för mycket plats vill säga. Området här är fortfarande relativt lugnt, men man märker att balansen har börjat rubbas. Det är skräpigare och mer högljutt till exempel och i de gemensamma tvättstugorna råder emellanåt anarki.
Vissa kan- eller vill inte- ta till sig hur viktigt det är att hålla en schysst tvättstugekultur. Ni känner nog igen detta. Det är uppenbarligen en viktig del av vår kultur, detta med tvättstugeregler. Inte sagt att man ska se ner på det. Inte alls. Kultur är viktigt, oavsett om det gäller stora eller små saker. Kultur är något man lever i varje dag. Lever med. Kultur är lika mycket sociala normer och vana som något annat. Sedan är det faktiskt väldigt irriterande med folk som inte respekterar vanliga trivselregler.
En sak som stör mig är att det numera finns skyltar med tvättråd och regler på en hel massa språk. Jag frågar mig varför och undrar hur bra det egentligen fungerar med sfi:n? Jag menar, kommer man hit för att bo här, så borde ju detta att lära sig språket vara en prioritet. Vad är det som gjort att de invandrare som kom hit på 70-talet lättare integrerades i samhället än de som kom senare?
Det talas om diskriminering. Men bara av vissa människor. Det verkar som om våra politiker lever i en helt annan värld. Godkända kanaler gastar högt om hur utbredd vardagsrasismen är och återigen pekas det ett tyst och underförstått finger mot svenskar. Jag tror inte att de flesta är speciellt främlingsfientliga. Människor som människor och folk som folk liksom. Men det är klart mycket enklare att diskutera integration och rasism om man lever i sin lilla bubbla och inte har de problem, som faktiskt kan uppstå vid kulturkrockar, på alltför nära håll.
När man inte för fjortonde gången kommer ner i just tvättstugan och möts av en norpad tvättid och otömda luddfilter. När man protesterar och möts av ursäkter, undanflykter och storsläggan: Är du rasist eller? Den är fin den frågan. Nästa gång ska jag svara ja, bara för att jag kan. När några ungar eldar i portuppgången och man påtalar detta för föräldrarna, för att mötas av ett ”Jag förstår inte”, från en person man vet har bott här i femton år, då kokar man inombords. När samma ungar åker pulka nedför trapporna klockan elva på kvällen och man ber föräldrarna att säga till dem och möts av regelrätta hot. Då börjar man fundera på om allt står rätt till. När man fixar jultallrikar på jobbet och får skit för att det är gris på tallriken, har man stor lust att börja veva. När man återigen knyter näven i fickan och får ta ett steg tillbaka, då ligger magsyran och guppar i halsgropen.
Det är de små sakerna som irriterar. Det är det man möter dagligen som till slut gör att det nästan brinner i skallen. På bekvämt avstånd är det alltid förbaskat lätt att tycka ”rätt” och vara storsint. Kanske har vi helt enkelt tagit för stora tuggor och börjar få hemskt svårt att svälja? Hur som helst så är det varken rätt mot svenskarna eller mot dem som kommer hit att inte ta detta med språket- och integrationen i stort- på större allvar, än detta lallande som man ser nu. Kanske är det dags att man istället för att så frikostigt tala om vad man har för rättigheter då man kommer hit, istället börjar med att poängtera vilka skyldigheterna är.
Hur skulle det se ut om man inte skulle ställa krav på anpassning och motprestation? Ja, nu är vi ju förstås medvetna om vad som sker då. Smärtsamt medvetna. Strykande medhårs på en grupp och sparkande på en annan, gör inte att respekten för landet och dess folk blir större. Om man serverar allt på ett silverfat, då förväntar sig mottagaren av fatet att få allting serverat på det sättet. Det handlar om att sätta en standard. Detta gäller alla människor. Man kan inte behandla folk som kommer hit som om de vore bortskämda barn. Man kan inte ducka och vika sig varenda gång som det ställs lite krav. Man kan inte sätta igång och anpassa sig till sina gäster.
Regeringen verkar inte längre lyssna på folket och media tystar ner, oavsett vad vissa påstår. Samtidigt är de ibland lite väl snabba på avtryckaren, då det gäller att sabla ner allt som skrivs i alternativ media. Säga vad man vill, men jag känner helt klart att dessa alternativa sidor fyller en funktion. Om inte annat så för att man får en annan sida av nyhetsrapporteringen. En sida som många gånger inte syns i ”vanlig media”. Röster som tystats får ett forum. Åsikter som inte anses korrekta av etablissemanget får komma upp till ytan. Nog är det så att vissa människors uppenbara naivitet och tystande av särskilt invandrar- och integrationsfrågor i princip har tvingat fram en alternativ mediarapportering. Vilket egentligen är rätt så skrämmande, eftersom det betyder att vi inte lever i en reell demokrati.
Idag står det i alla fall klart att våra folkvalda är Sverige-fientliga. Kan man dra någon annan slutsats, när man läser om hur vi i princip blir offrade på det politiskt korrekta altaret? Papperslösa får allt och svenska folket får inget. Gamla och sjuka får betala ett högt pris för att allt ska se bra ut och för att den som redan har ska kunna stoppa än mer i fickorna. När illegala invandrare får gratis sjukvård måste vårdavgifterna för svenskar höjas. Detta får mig att fundera. Visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men är det egentligen okej att det alltid är de som har minst som måste betala?
Är det så att för att kunna hjälpa människor på flykt, eller som ofta är fallet ”så kallad” flykt, så måste de som har minst få ännu mindre? Ska man ha dåligt samvete för att man tycker att hela grejen med att illegala invandrare ska ha en massa rättigheter är fullkomligt vriden?
Nu är ju visserligen inte allt svart eller vitt. Visst tycker jag att vi ska ta emot flyktingar, inte tu tal om annat, men någonstans får man ju ändå ta och sansa sig. Inse att smärtgränsen är nådd. Inse att man inte kan hjälpa hela världen på bekostnad av sin egen befolkning. Det gränsar i min värld till landsförräderi.
Det är dags att vakna, lukta på verkligheten och säga som det är. De ensamkommande flyktingbarnen är ankarbarn och i många fall inte barn alls. Folk som är flyktingar får förmåner som vissa svenskar bara kan drömma om. En stor del av dom som kommer hit är inte flyktingar alls egentligen. Vissa som kommer hit har ingen som helst tanke på att ens försöka komma in i samhället. I moskéerna så frodas extremism. Vad är det som gör att politikerna och media verkar vilja att svenskar ska stå tillbaka och förminska sig själva i jakten på att framstå som godhjärtade?
Jag är trött på att vara godhjärtad. Jag är trött på att vara förstående.
Olsson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
