INSÄNDARE Ett vanligt argument i Svensk politik har varit
att migration från företrädesvis fattigare och minde utvecklade länder ska medföra ett bättre liv i mottagarlandet för migranterna. Ställer man dessa påståenden emot de faktiska levnadsförhållandena för de invandrargrupper som migrerat till Sverige hamnar detta argument i annan dager. Hur har egentligen den Svenska invandrar- och invandringspolitik lyckas med möjligheterna att uppfylla målet om ett bättre liv socialt och ekonomiskt? Hur har de invandrade generellt sett i relation till den inhemska populationen?
Inledningsvis bör man ha i vetskap om att Sverige först på allvar blev ett invandringsland efter andra världskriget. Vanligtvis urskiljs och diskuteras två epoker. Den första är arbetskraftsinvandringstiden som inleddes efter andra världskriget fram till 1970-talet och var kraftigt reglerad av staten och fackföreningar. Efter 1970-talet förändrades invandringens karaktär. Den andra epoken från 1970-talet och framåt omnämns som flykting- och anhörighetsinvandringen vilken sträcker sig fram till idag. Det finns mycket och säga om denna epok, men jag tänkte inte utveckla det vidare i den här artikeln. Klart är att den Svenska migrationspolitiken kan betecknas som mycket generös i relation till övriga världen, utan att lägga något värde i ordet generös. Parallellt med att invandringen förändrades, till en mer flykting- och anhöriginvandringen kom invandringsfrågan att minska i politiskt betydelse, troligen på grund av att invandringen inte längre kom att bli en arbetsmarknadspolitisk fråga som skapade motsättningar mellan fackföreningar, arbetsgivare och politiska partier. Tidigare hade det funnits en tydlig konflikt mellan fack och arbetsgivare, där man kan säga att fackföreningarna tillsammans med Socialdemokraterna dragit det längsta strået och hade stort inflytade i behovet och antalet som fick arbetskraftsinvandra. Från 1970-talet och framåt har invandringsfrågan kommit att omgärdats av ett starkt politisk konsensus mellan och inom partierna, ett konsensus som existerar än idag, bortsett från det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna som till viss del kan sägas växt fram i protest mot detta politiska konsensus. Argumenten för en generös flykting- och anhörighetsinvandring, då som nu, har varit att det i omvärlden funnits och finns ett behov att skydda människor av olika anledningar. Lösningen har varit att erbjuda dessa människor möjligheter till uppehållstillstånd i Sverige. Bilden av invandringen och invandrare som flyktingar och av akut hjälp har tydligt förmedlats i offentliga debatter, tidningar och något som av naturliga skäl har påverkat förhållningssättet och riktlinjer hur man skall bemöta de nyanlända.
I akademisk litteratur om invandringen till Sverige framställs generellt sett en annorlunda bild av invandringspopulationen. Bilden av den andre, invandraren som den nödställde flyktingen i behov av hjälp har i många fall istället utgjorts av progressiva invandrare med ekonomiska incitament att invandra till Sverige. Men dessa människor har ofta triggats att migrera på grund av krig, konflikter, diktatur och hopplöshet. Detta betyder nödvändigtvis inte att dem själva är i skyddsbehov, utan åberopar detta vid tiden för migration eftersom det är det varit den enda vägen att komma in i Sverige. Man får i sammanhanget inte glömma den mycket stora anhöriginvandring som följt i dess fotspår. Men i alla fall, de många invandrarna som med ekonomiska och välståndsmässiga skäl sökt sig till Sverige har ofta haft ambitioner att utvecklas in i det nya landet. Men den svenska invandringsgruppen är inte på något sätt homogen. Av invandringspopulationens blotta storlek (>1 miljon) kan man finna belägg för de påståenden som behagar. Invandraren kan betraktas som akademikern som kör taxi eller den invandrade specialistläkaren på ett sjukhus. Invandraren kan också betraktas som arbetslös analfabet i en förort till Stockholm eller som framgångsrik entreprenör med ett flertal anställda boendes på Östermalm. Det finns av naturliga skäl väldigt många människor som kan inringas i dessa kategorier i vårt land och tyvärr används detta brokiga faktum ofta i debatter av individider för att form egna verklighetsbeskrivningar. Att det finns invandrade akademiker som kör taxi behöver inte betyda att det är något stort problem generellt sett, det finns naturligtvis Svenskfödda akademiker som sitter i en ICA-butik nära dig, inte heller det behöver vara ett stort problem. Att forma dessa verklighetsbeskrivningar är en argumentationsteknik som jag anser är mer vanligt bland så kallade "invandringsförespråkare" än "invandringsmotståndare". Men det privata är inte alltid politiskt. Invandringspopulationen är brokig individuellt och för att visa på mönster tvingas man till kollektiva generaliseringar av en annars differentierad verklighet. Vilken situation i avseende på sociala och ekonomiska förhållanden är mest generella för invandringspopulationen eller särskilda invandringsgrupper?
Ordet "utanförskap" använts ofta i debatter och man kan lägga olika betydelser i detta ord. I valet 2010 gick Alliansen till val på att "bryta utanförskapet" och det har svenskar såsom invandrare all anledning att återkomma och reflektera över i september 2014. Vad har man åstakommit under mandatperioden. Vad tror du blir facit? Idag finns det i Sverige en stor grupp av invandrarpopulationen som kan karaktäriseras av att vara i ett utanförskap. Detta utanförskap tar sig uttryck ekonomiskt, socialt och hälsomässigt men även på andra sätt. Tidigare forskning har visat att situationen inte är tillfredställande. Invandrare har en överrisk att ha de flesta negativa utfall på olika faktorer av levnadsförhållanden, sämre hälsa, kortare livslängd, utsatthet för kriminalitet med mera. Detta är något som visat sig under åren av en rad Svenska studier och rapporter från statliga rapporter.
Bilden som framkommer när man undersöker invandrares levnadsförhållanden väcker naturligtvis frågor. Har en progressiv invandraringspopulation haft möjligheter till etablering och möjligheter att lyckas? Det är upp till egen tolkning men det finns anledning att argumentera för att den tidigare och nuvarande invandrar- och invandringspolitiken inte fungerar som den är avsedd att göra. Hur många invandrare har haft möjlighet att förhöja sin livskvalité? Det här är frågor som drabbat och drabbar alla i samhället – en viktig fråga att lyfta fram till både de som är "ivandringsförespråkare" och "invandringsmotståndare", samt de som haft den den politiska makten och styrt Sverige sedan 1970-talet. De kan sägas ha skapat grupp människor i Sverige som varit och är missgynnade, en ny slags underklass, koncentrerade till vissa förorter, exkluderade och försatta i ett mycket tärande utanförskap.
RJ
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
