INVANDRINGSPOLITIK Ofta får vi höra att i Kanada fungerar minsann invandringen och integrationen så väldigt bra och inte sällan hyllas landet som ett exempel på en lyckad mångkultur – bland annat av vår egen integrationsminister Erik Ullenhag (Fp). Färska siffror visar dock att det inte riktigt är så rosenskimrande så många vill låta påskina. Faktum är att kostnaderna för invandringen till Kanada årligen uppgår till hundratals miljarder, något PI skrivit om nyligen (läs mer). Christoffer Dulny (SD) tycker att det är hög tid att sluta sprida myten om Kanada och utvecklar sina tankar i en debattartikel på Newsmill.
I dagens Sydsvenskan(30/5) skriver integrationsminister Ullenhag m.fl. om det faktum att många invandrare inte kommer in på arbetsmarknaden.
Dessutom nämns Kanada som föregångsland, ständigt detta Kanada. Timingen kunde dock inte varit sämre, i veckan som var kom nämligen en uppmärksammad studie från tankesmedjan Fraser Institute som kan liknas vid svenska Timbro och som gör upp med kanadensisk invandringspolitik. Baserat på egna uträkningar som stämmer överens med tidigare beräkningar visar det sig att kanadensarna går back rejält på invandringen, mellan 16-23 miljarder kanandesiska dollar per år kostar det som i Sverige av svensk regering ses som ett föregångsland. Det är i svenska pengar mellan 100-150 miljarder årligen.
I föregångslandet Kanada alltså. Den största anledningen är att invandrarna helt enkelt inte tjänar lika mycket som den genomsnittliga kanadensaren, betalar inte lika mycket i skatt, och nyttjar i stort samma typ av välfärd. I rapporten talar man knappt om arbetslöshet, det stora problemet i Kanada är att man trots att invandrarna jobbar ändå inte får det att gå runt.
[...]
Ett annat väldigt populärt argument är att landet X står inför en demografisk bomb och nu behövs det invandrare för att rädda välfärden och pensionerna. Det är en debatt vi haft i Sverige sedan 1930-talet, senaste modeflugan var 40-talisterna som skulle gå i pension och där det skulle uppstå akut arbetsbrist inom en stor rad områden på den svenska arbetsmarknaden. Nu har närmre 75% gått i pension, någon artikel om 40-talistkrisen har jag inte läst på länge. I den kanadensiska rapporten sågas detta argument längs fotknölarna. För att kunna rädda välfärden måste de inte bara tjäna ihop till sin egen välfärd, de måste även tjäna ihop till värdlandets välfärd.
Och med tanke på att invandrare som sagts ovan inte tjänar lika mycket som den genomsnittlige kanadensaren blir det väldigt svårt att motivera detta. Faktum är att invandringen till Kanada gjort landet fattigare, sett till inkomst per capita. Detta då de i större utsträckning tar lågstatusyrken som ger mindre i inkomst och som cementerar bilden av invandrare som en ny underklass. Den fortsatta omfattande invandringen ökar arbetsutbudet, förhindrar löneökningar inom vissa branscher eftersom utbudet är större än efterfrågan, och stoppar nya tekniska lösningar eftersom det inte finns något behov då människor är billigare än maskiner. Samma principer gäller också för arbetskraftsbrist inom högstatusyrken. Det bästa sättet att lösa det på är att höja lönerna och göra dessa jobb attraktiva samt se till att det finns adekvata möjligheter till utbildning.
[...]
Men vad är då lösningen på problemen? För det första måste vi definiera vad som är ett problem och inte. Den demografiska utmaningen är något som varje västerländskt land står inför, det är en utmaning som kräver konstruktiva lösningar, realistiskt tänk, och tekniska innovationer. Vad det inte kräver är myter om stor invandring som en lösning. Det krävs att matchning sker på ett korrekt sätt, ett gästarbetarprogram när tillfälliga behov uppstår, det krävs en rejäl översikt över hur vi kan jobba oss ur detta gemensamt och det krävs lite nationell traditionell sammanhållning som vi i Sverige har varit duktiga på i många hundra år.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
