KRÖNIKA Den stridbare och ofta mycket frispråkiga skribenten Sakine Madon kan ibland tyckas ha en till stora delar ambivalent inställning till exempelvis Sverigedemokraternas existens i svensk politik. Ibland är hon positiv till tanken på att partiet skall ses och behandlas som vilket annat demokratiskt parti som helst i Sverige, ibland verkar hon inta en direkt avog inställning till SD.
Men oavsett vilket tycks Sakine vara en rättvis och mycket bra påläst skribent som inte drar sig för att kritisera stupiditetens olika uttrycksformer i Sverige, oavsett varifrån de kommer. Hon är dessutom modig och aktar sig inte för att debattera med åsiktsmotståndare, något hon bevisade genom att relativt flitigt delta i debatterna på en av de tidigare inkarnationerna av det kontroversiella diskussionsforumet Exilen.
Därför får hon väl anses vara förlåten då hon i en riktigt trevlig avhyvling av Aftonbladets imbecilla chefredaktör Jan Helin och hans sinnesrubbade och infantila kampanj ”Vi gillar olika” kallar SD för ”skitparti” och samtidigt påvisar den inkonsekvens och svagsinthet som alltmer börjar bli Aftonbladets mest påtagliga kännemärke.
Sakine skriver:
”Vi gillar olika” heter Aftonbladets populära kampanj mot främlingsfientlighet. Samtidigt lyckas Jan Helin och hans tidning med konststycket att få Sverigedemokraterna att framstå som ett mångfaldsparti.
Vad Sakine avser här är inte så svårt att räkna ut om man läst Politiskt Inkorrekts artikel om personalsammansättningen på tidningen. Idel svenska namn, och om man dessutom tar i beaktande var dessa mångfaldsivrare bor så framstår kampanjen som alltmer löjeväckande.
Förutom någon enstaka ledarskribent och kolumnist med rötter i ett annat europeiskt land verkar alla anställda på tidningen ha svensk bakgrund. Inget ont om journalister med svenskklingande namn, säkert är de jätteduktiga allihop, men den etniska enfalden tyder på ett djupare problem: journalistkårens sociala homogenitet.
Om Helin ”gillar olika” borde han göra något åt den. Vad hindrar? Man behöver knappt öppna en tidning för att inse att det finns lite väl många journalister som bor i samma kvarter, har liknande bakgrund, gillar Miljöpartiet och handlar rättvisemärkt. När dessa journalister träffar en kollega, som låt säga bor i ett miljonprogram, frågar de ofta ”Men Sakine varför bor du där?!”
Kerstin Ekberg, pensionerad journalist som numera studerar, kartlade i rapporten ”Här bor journalisterna” (Sim(o), 2007) var svenska journalister bor. Mönstret visade sig vara tydligt; ju fler arbetare, låginkomsttagare och invandrare i ett område, desto färre journalister. Högalid på Södermalm i Stockholm är journalisttätast i landet.
Det påverkar vad som lyfts i det offentliga samtalet. Enligt Ekberg gör den starka kårandan att kritiken uteblir; det är svårt för enskilda journalister att stöta sig med kollegor. När hon ville göra sin undersökning gjorde hon den på eget initiativ. Och det var ganska svårt att få rapporten publicerad, trots att den borde vara obligatorisk läsning för varenda mediechef.
Jag frågar vad Ekberg tycker om olika-kampanjen och får till svar att SD-väljare bara ges ytterligare ett exempel på att medelklassjournalister, som bor i sina trygga bostadsområden, säger till underklassen att vara mer tolerant.
Det Sakine beskriver är ett ypperligt exempel på varför sådana som Jan Helin inte är ens i närheten av att vara trovärdiga.
När chefredaktören får kritik på sin blogg avfärdar han den och svarar att folk i hans villaområde ”jobbar mycket, lägger sjuka pengar på bilar och resor, har fina trädgårdar som vi inte hinner sköta och kan varenda avsnitt av Solsidan.”
Självklart behöver man inte vara mörkhyad, beslöjad och bo i ett miljonprogram för att yttra sig om frågor som rör rasism och mångfald. Det är verkligen inte min poäng. Men om man som chefredaktör för landets största tidning nästan bara hänger med människor från samma sociala klass och kulturella bakgrund, och rekryterar därefter, blir det inte mycket till ”olika”.
Stockholms innerstad lockar 19 procent av samtliga svenska journalister – på en yta där tre procent av svenska folket bor. Skall sådana människor med trovärdighet kunna påstå att man ”gillar olika”? Knappast! Hade kampanjen istället hetat ”Vi gillar olika, så länge man tycker som vi gör” hade det sannolikt kunnat vara lite närmare sanningen, men nu framstår hela det barnsliga spektaklet som något en sjuk hjärna med på tok för mycket fritid hittat på.
Aftonbladets Jan Helin är, tillsammans med Expressens Thomas Mattsson, sannolikt etablissemangsmedias mest framstående hora. Jag är övertygad om att han skulle kunna sälja sin egen mor för att skapa lösnummersäljande rubriker, och kan man dessutom krydda det hela genom att hetsa och förfölja ett riksdagsparti och dess väljare så blir ju det hela ännu osmakligare.
Gammelmedia måste börja sanera sig själva inifrån om de skall ha ens den minsta lilla chans att i framtiden kunna matcha den blixtsnabba och ocensurerade nyhetsförmedlingen på Internet som på senare år vuxit sig så oerhört stark. Framför allt måste man sluta med lögnerna, överdrifterna och de avsiktliga feltolkningar som idag är legio. Ut med vänsterpatrask och tokliberaler och in med folk som förstår vad journalistens uppdrag egentligen går ut på.
”En ny generation av reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade tågat in (…) grupper av reportrar som såg som sin uppgift att ”agitera, inte informera”. Okunnighet, överdrifter, grova misstag, missuppfattade eller avsiktligt överförstådda intervjuer blev allt vanligare.”
Sven Sörmark i boken Aftonbladet – ett reportage inifrån.
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
