LÄSARBIDRAG Jag trodde i min enfald att när Tysklands förbundskansler bröt isen och talade klartext om invandrings- och integrationsmisslyckandet i Europas folkrikaste och ekonomiskt mäktigaste stat så skulle det bli åtminstone en aning comme il faut att även i Sverige diskutera frågan. Men så blev inte fallet.
Expressens Ann-Charlotte Marteus kritiserade igår (den 20 oktober) på tidningens ledarsida att Angela Merkel tar upp det "multikulturella projektet" (vänsterns sätt att uttrycka sig). Marteus drar sig inte för att göra anspelningar på nazismen i anslutning till Merkels uttalanden.
När Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund säger att "det är bra att hon (Merkel) tar upp diskussionen" svarar Marteus spydigt; "Jaså, verkligen". Det vill säga diskussionen får inte tas upp enligt Marteus.
Marteus nöjer sig inte med detta utan hävdar att "Hägglund har lagt grunden för en känslomässig, populistisk politik". Och när Hägglund tydligen enligt Marteus sagt att han inte kunde välja mellan Lars Ohly och Jimmie Åkesson framförde Marteus bombastiskt att "avslöjade han (Hägglund) en oroande låg känslighet för neorasismens monster".
Slutligen varnar Marteus för att anständiga svenska aktörer (Tysklands förbundskansler är ju utlänning och kanske inte ens anständig enligt Marteus) nu skall ta upp diskussionen på Sverigedemokraternas villkor och därmed skulle en "normalisering" av Sverigedemokraterna kunna komma att ske. Hennes slutord är "Se Upp!
Ja, vad skall man säga? Vänstern har ju lyckats synnerligen väl med att just sätta villkoren för den offentliga debatten. Nu känner de sannolikt att deras tolkningsföreträde håller på att eroderas?
Den demokratiska ledaren för Europas starkaste land, med en uppväxt i den sovjetiska kolonin Östtyskland, insinueras ha nazistiska anstrykningar. Åkessons Sverigedemokrater är värre än Ohly och hans stalinism och man får väl utgå från att hon anser att Jimmie Åkesson just är ett neorasistiskt monster. Frågan skall inte beröras på annat sätt än vad vänstern slagit fast i kraft av sitt självpåtagna tolkningsföreträde och Hägglund blir misstänkliggjord. Att Åkesson skulle angripas brutalt av Marteus behöver ju knappast påpekas. Det ständiga vapnet mot öppen debatt, det försåtliga misstänkliggörandet och i Åkessons fall, ren smutskastning!
Kanske borde Marteus – apropå Ohly – läsa på lite om Sovjetunionens historia. Där begicks som bekant folkmord på den egna befolkningen under flera årtionden och någon särskild respekt för judar, muslimer och andra minoriteter är svårt att finna. Det sista Stalin gjorde innan han dog var att dra i gång vad som närmast kan liknas vid en pogrom mot intellektuella judar, inte minst läkare i Moskva. När han kollapsade i sin datja 1953 fanns inte en kvalificerad läkare att tillgå ty de hade alla varit judar och var nu mördade! Det är i det sällskapet Ohly och hans parti är stöpta, men det har Marteus eventuellt ingen aaaaning om!
Många lever nog i tron att Expressen är en oberoende liberal tidning. Frågan är om inte tidningen med den här typen av ledarskribenter snarare måste betraktas som beroende icke-liberal, det vill säga anhängare och beroende av den förgrämda vänstern som nu tjuter av förtrytelse då den eventuellt snart inte kommer att tillåtas att på egen hand sätta agendan för det publika samtalet i Sverige.
Den moderata riksdagsledamoten Margareta Pålsson fick den 20 oktober göra ett inlägg i Aftonbladet där hon underströk kristendomens betydelse för Sverige och den svenska kulturen under 1 000 år. Pålssons inlägg var ett svar på en artikel av den för kommunisterna ansvariga skolpolitikern, Rosanna Dinamarca.
Dinamarca framför till att börja med argumentet att utbildningsminister Björklunds korrigering av Skolverkets förslag till studieplan för grundskolan är en ren eftergift till Kristdemokraterna. Det är ju fullt möjligt då ju regeringen är en allians av flera partier. Man får väl anta att det även i den röd-gröna röran – åtminstone före valnederlaget – förekom att vissa av partiernas hjärtefrågor fick genomslag i kollektivet?
Dinamarca menar att det skall vara jämställdhet mellan det religiösa och det sekulära. Hon säger vidare att just kristendomens prioritet kan ses i förslaget till skolreform, i kravet på språkkunskaper för invandrare och diskussionen om burqan. Även här kan man väl säga att det hon framför är ganska okontroversiellt och i linje med hur de flesta tolkar det hela.
Diamarca menar vidare att kunskaper om religion kan man skaffa sig inom ramen för ämnena historia och samhällskunskap. Ja, då kan man väl i all välmening rekommendera Dinamarca att själv läsa på lite grann om kommunismens historia. Ty att hon skulle förkovra sig i religionshistoria är väl eventuellt för mycket begärt.
Kommunismen – och dess varianter som bolsjevism och stalinism – är en klart uttalad ateistisk ideologi och enligt den kommunistiska ideologins skapare Karl Marx ett opium för folket. Sovjetunionen rev efter bolsjevikernas maktövertagande saklöst ned kyrkor och katedraler och förföljde och mördade präster. Ryssland (Sovjetunionen var ju endast ett politiskt/administrativt skal som till sist visade sig vara helt tomt på något som helst fruktbart innehåll) har varit ett kristet land några hundra år längre än Sverige. Kristendomen sitter mycket djupt i den ryska folksjälen. Allt detta försökte Stalin slå sönder och samman och lyckades på ytan.
Minns också att Sovjetunionen mixtrade på allvar med att förvärvade egenskaper skulle kunna ärvas. Trofim Lysenko – en dilettant och alkemist i Rasputins klass – övertygade Stalin om denna teori som minst sagt överraskade all även vid den tiden etablerad vetenskap inom området. De riktiga ärftlighetsforskarna, i Gregor Mendels och Darwins efterföljd, fick respass till Gulag eller avrättades. Medicinmannen Lysenko lurade Stalin att tro att det skulle gå att skapa den ateistiska "Sovjetmänniskan".
Kanske när Dinamarca nostalgiska drömmar om ett sådant lyckorike där ju religionens roll i skolan så att säga blir överflödig? Till yttermera visso använda sovjeterna även Lysenkos idéer inom växtförädlingen med missväxt och hungersnöd som följd. Vi vet emellertid att sådana små kalamiteter inte särskilt bekymrade Stalin och hans kommunistkamrater. Stalin hävdade ju att en människas död kunde vara en katastrof men miljoner människors död endast var statistik!
För att återknyta till kristendomen. Vad hände då när Stalin var oerhört pressad efter Tyskland angrepp och hela det sovjetiska systemet stod på spel? Jo, den cyniske Stalin hade mage att vädja till befolkningen att försvara det Heliga Ryssland! Kyrkportarna, i den mån de fanns kvar, öppnades på vid gavel. Stalin var en grym folkmördare men han var inte dum och han hade ju börjat sin bana i ett prästseminarium i Georgien. Han förstod mycket väl att inne i människornas hjärtan brann en kristen tro och endast genom att mobilisera denna sedan lång tid brutalt av regimen förtryckta låga kunde tillräcklig kraft mobiliseras för att till slut besegra Hitler.
Jag förstår att det för en historierevisionistisk kommunist som Dinamarca är oerhört svårt att ta till sig den här typen av argument och historiska erfarenheter och som dessutom framförs till försvar för de kristna värdena. Till sist Rosana Dinamarca, försök inte att liksom Stalin ta ifrån människorna i vårt land deras historia, kultur och religion. Att stjäla någons historia och rötter är det största brottet av alla och det har kommunister så länge de funnits ägnat sig åt, med Stalin som främsta förebild.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
