LÄSARBIDRAG Misslyckandet med att integrera utlänningar i det svenska samhället beror på att allt för många, allt för fort och från allt för avlägsna platser och kulturer kommit till Sverige. Integra-tionsprocessen försvåras också av att våra politiker och medier vanligtvis inte är förtjusta i att tala om det svenska samhällets enorma kostnader, både ekonomiska och sociala, för den förda asyl-, invandrings- och integrationspolitiken. Utan vetskap och insikt om kostnaden finns inget underlag för demokratisk diskussion för val av hållbara lösningar.
Styrande kretsar i Sverige, rikspolitiker, tidningar, mediala debattörer m.fl. debatterar gärna kostnader i olika offentliga system och ställer dem emot varandra, vilket ju är politikens uppgift för att hushålla med landets resurser. Ytterst sällan sker detta beträffande de svenska skattebetalarnas kostnader för den förda politiken. I min analys försöker jag med enkla och rimliga beräkningar visa på de verkliga kostnaderna och några konsekvenser.
Varför så många så fort?
Orsaken är en serie svenska politiska misstag, varav de värsta gjordes i början av 90-talet. Då lyckades Folkpartiet med Bengt Westerberg och Birgit Friggebo i spetsen olyckligtvis få makt att driva sin naiva asylpolitik, dessutom tvärt emot svenska folkets och de egna sympatisörer-nas vilja. Opinionsundersökningar visade nämligen att 67% svenskarna i allmänhet och 65% av folkpartisterna i synnerhet var emot den då aktuella politiken.
Socialdemokraterna har låtit galenskaperna fortsätta genom att inte nämnvärt våga ändra politiken och lagstiftningen av rädsla för kritik från vänstern och miljöpartiet. Detta har t.ex. lett till att Sverige numera har en utlänningslag, praxis och diverse andra lagar, som gör det mycket attraktivt för folk i fatti-ga delar av världen att ta sig till Sverige och söka asyl.
Många blir rikligt försörjda av de svenska skattebetalarna under flera år och vissa resten av livet. Allt detta utan krav på motprestation, som t.ex. arbete och integration i det svenska samhället. Ingen annanstans i världen är detta möjligt. Det gamla tyska uttrycket ”Die dum-men Schweden” gäller i högsta grad här.
Är det verkliga flyktingar som kommer hit?
En enkel undersökning på Migrationsverkets hemsida visar att av alla som sökte asyl hos oss 2004 är det bara 15% som är verkliga flyktingar enligt FN:s definition. 85% använder alltså asyl som verktyg för att försöka komma in i Sverige och leva på en högre materiell nivå. De flesta är alltså i praktiken ekonomiska migranter som söker bättre materiella livsvillkor, alltså inte flyktingar. Det är ju naturligt att folk i fattiga delar av världen satsar hårt för att förbättra sin materiella situation. Ett av de enklare och mest lönsamma sätten är att mygla sig in i Sve-rige genom asyldörren.
Runt gränserna mot södra och östra Europa bor ca 500 miljoner människor i stater med mes-tadels odemokratiska regimer och ofta därför i stor fattigdom. Trots att västvärlden vräkt in 100-tals miljarder dollar per år i form av betalning för olja, har praktisk taget ingen materiell utveckling skett i de breda folklagren i arabländerna och Afrika. Regimerna använder olje-pengarna till sina intressen och medeltida kulturer och religionen bidrar knappast till någon materiell utveckling. Nu vill många av dessa 500 miljoner naturligtvis söka sig till Europa och Amerika på olika sätt. Sverige med sina 7,2 miljoner svenskar och 1,8 miljoner med utländsk
bakgrund har, hur mycket humanism, liberalism och allmän snällhet svenska politiker än upp-bådar på den svenska urbefolkningens bekostnad, ingen som helst chans att hjälpa alla som vill komma till Sverige för bättre materiella livsvillkor. Världen utanför Europa må lösa sina egna problem nu, när vi själva är på väg mot massarbetslöshet och ökande sociala problem.
Vad gör politiker, media och näringslivet?
De flesta politiker på riksnivå verkar inte vara medvetna om eller bry sig om kostnaderna för den förda politiken, därför finns det helt enkelt inget ekonomiskt tryck för att förändra politi-ken. Svenska folket törs ju inte ha någon öppen mening i frågan inför risken att omedelbart bli anklagat för rasism, främlingsfientlighet mm. Rikspolitiker och media samverkar effektivt när det gäller att hålla locket på mot kritik av de politiska misstagen och de enorma kostnaderna. Ett citat av Sven Delblanc passar bra här: ”Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.”
Många svenska företagare och offentliga förvaltningar är rädda för att anställa utlänningar, eftersom arbetsmarknadsregler gör det riskabelt, dyrt och krångligt. De har också en mängd fördomar, vilket blir till ett hinder i integrationsarbetet. Det finns alltså en mängd orsaker till att det inte är någon fart på integrationsarbetet.
Varför så tyst om kostnaderna – och hur stora är de?
Den enkla sanningen är att de är obehagligt stora. En enkel, rättvisande och lättbegriplig be-räkning kan göras med utgångspunkt från det helt rimliga i att alla familjer bosatta i Sverige solidariskt delar på alla offentliga utgifter. För år 2004 var de samlade offentliga utgifterna 1.403 miljarder kronor. Totala skatteinkomsterna var bara 1.290 miljarder, varför Sveriges offentliga ekonomi tvingades låna 113 miljarder under år 2004. I dessa 1.403 miljarder kronor ingår naturligtvis samtliga kostnader för asyl-, flykting- och invandringspolitiken.
Antalet utlänningar och personer med utlänningsbakgrund i Sverige är ca 1,8 miljoner. Alltså ca 20% av befolkningen. Varav de flesta bjudits in under 80-, 90- och 2000-talet då Sverige drabbades exempellöst av arbetslöshet och ekonomisk nedgång i modern tid. 20% på 1.403 miljarder är 280,6 miljarder. Till det kan läggas minst 20 miljarder per år i extra kostnader för diverse stöd och hjälp till stora grupper utlänningar, som nu kommer och kommit under de se-naste 20 åren. Summan för 2004 blir alltså 300 miljarder eller mer.
I sanningens namn måste sägas att de ca 500.000 utlänningar, som har arbete, bidrar med skatter och avgifter. Dessas bidrag kan beräknas till ca 75 miljarder för 2004. Bristen för år 2004 är alltså minst 300 – 75 = 225 miljarder. Den misslyckade asyl-, invandrings- och integrationspolitiken kostar alltså oss skattebetalare ca 225 miljarder per år och om några år kanske uppåt 250 miljarder om inget görs. I debatten finns otroligt nog de som kallar detta att berika Sverige. Med normal logik är det tvärt om. Invandringen slutade faktiskt att vara ekonomiskt lönsam för Sverige redan 1976. Alltså, migrationen är sedan 1976 en gigantisk förlustaffär för Sverige.
Inte särskilt konstigt att den svenska offentliga verksamheten ständigt måste göra nedskär-ningar år efter år i skola, sjukvård, tandvård, omsorg, polis, vägar, rättsväsende mm. Dess-utom pressas den arbetande befolkningen till max och sjukskrivningar, förtidspensioneringar och statsskulden ökar. Fängelser, rättsapparaten och apparaten ”vård+skola+omsorg” mm. överbelastas. Detta håller inte längre. Nu måste det till krafttag. Svenska folket orkar helt enkelt inte med denna belastning. Politikerna som driver denna galna politik känner naturligtvis inte av belastningen. De bor i sina välordnade ”getton” och har höga löner på skattebetalarnas bekostnad.
Hur mycket är då 225 miljarder?
Det motsvarar skatteintäkterna från ca 1.350.000 löntagare i det svenska näringslivet. Varför näringslivet? Jo, enkelt, därifrån kommer pengarna till offentlig konsumtion. Se där, alla svenskar och utlänningar i Sverige i arbetsför ålder måste helt enkelt arbeta och bidra till eko-nomin. Är det nödvändigt att bristen på 225 miljarder kompenseras? Ja, åtminstone till stor del. Sverige kan inte fortsätta att skära i offentlig service för att försörja och ge samhällsservi-ce åt en ökande skara bidragsberoende ekonomiska migranter.
Var finns de 1 350 000 jobben?
Normala svenska jobb i denna mängd är bara att glömma. Det finns helt enkelt inte 1,35 miljoner 100% arbetsföra personer i Sverige som kan producera vad som krävs för egen försörj-ning och dessutom betala världens högsta skatter. Hur skall då kostnaden minskas? Det rim-liga är en mix av sänkta bidrag och fler i resursskapande arbeten, d.v.s. arbeten i näringslivet. Det svenska näringslivet rationaliserar för fullt och minskar antalet arbetstillfällen, främst på grund av höga arbetskraftskostnader och ökad internationell konkurrens. Situationen verkar omöjlig.
Ett rent teoretiskt resonemang skulle kunna vara att öka antalet arbetstillfällen i Sverige genom att kraftigt sänka kostnaden för arbetskraft. Genom att minska den till 25%, ungefär vad som gäller i Östeuropa, kanske näringslivet kan vända trenden och öka antalet anställda. 225 miljarder i skatter och avgifter skulle då kräva mer än 5.400.000 nya jobb. I praktiken full-ständigt orimligt att skapa dessa jobb i Sverige, men siffrorna visar vilka resurser den förda politiken motsvarar. 225 miljarder kronor är mer än hela bruttonationalprodukten för Estland, Lettland och Litauen tillsammans, vilken är ca 185 miljarder kr. Svenska skattebetalare skulle alltså teoretiskt kunna ge hela Baltikum evig semester + 20% standardhöjning.
Var finns åtminstone några 100.000-tal av normala svenska jobb? Kan de skapas? Har det politiska etablissemanget några idéer? Svaret måste tyvärr bli nej! Varför är svaret nej. Jo, det regerande svenska politiska etablissemanget är trött och navelskådande och har fullt upp med att ordna med sina egna angelägenheter. Det orkar därför bara beordra försäkringskassan, kommuner m.fl. att betala ut allehanda bidrag och strunta i kontrollen, och vi, den dumma ur-befolkningen, bara betalar våra skyhöga skatter.
5.400.000 miljoner jobb i praktiken.
För att skapa 5.400.000 jobb, alltså inte samhällsfinansierad sysselsättning, i Sverige på några år skulle kostnadsnivån, löner inklusive skatter, behöva sänkas till nivåer i närheten av dem som gäller i Kina, Indien och andra låglöneländer i Världen. Vad skulle hända då? Vi skulle naturligtvis få stora grupper som lever i ofattbar misär mätt med svenska mått. Marknadsmekanismer skulle göra att även den svenska urbefolkningen skulle tvingas ta jobb till dessa låga löner. Vill vi ha det så i Sverige? Självklart inte. Vad göra? Skall vi svenskar fortsätta att för-sörja 100.000-tals utlänningar, som inte har skyddsbehov, och se alla former av välfärd och social stabilitet raseras?
Hur många gökungar, som lägger beslag på bostäder och andra ekonomiska resurser, tål vi i boet? Hur mycket humanitet och snällhet har vi råd med? Vi måste helt enkelt ställa ordentliga krav på anpassning till svenska förhållanden, d.v.s. krav på kun-skaper i svenska språket, yrkeskunskaper, arbetsvilja och omvändelse till nordeuropeisk kris-ten etik- och rättsuppfattning samt svensk kultur. Då först kan integrationen i Sverige lyckas. Det måste helt enkelt skapas ett ordentligt omvandlingstryck.
Vad göra med dem som inte vill eller kan uppfylla kraven?
Enkelt, de som inte vill anpassa sig till kraven må lämna Sverige med det snaraste. De som vill men inte kan, bör vi hjälpa att återvända till sina respektive hemländer och ge visst eko-nomiskt stöd under några år. De apatiska asylantbarnen, som nu är aktuella, bör naturligtvis, efter individuell prövning av migrationsverket och läkare, få stanna tills de tillfrisknat.
Vad betyder 225 miljarder för skatterna?
225 miljarder = ca 17,5% av Sveriges samlade skatteintäkter år 2004. Utan denna kostnad skulle det samlade skattetrycket kunna sänkas till 34%, vilket är den normala nivån västvärl-dens länder. Ett för svensk del bättre alternativ är att åtminstone delvis rusta upp den offentli-ga servicen och de offentliga investeringarna.
Eftersom BNP ökar då t.ex. någon krossar ett fönster och någon annan får betalt för att repare-ra, så bidrar invandringens kostnader till omsättning i den svenska ekonomin så att BMP-talet ökar med ca. 10% och Sverige måste betala ca 2,5 miljarder mer i EU-avgift. Även ulandsbi-ståndet blir några miljarder mer eftersom det baseras på Sveriges BNP-tal.
Vad medför den nuvarande politiken?
Den medför ett gigantiskt ekonomiskt och socialt bedrägeri mot det svenska folket. Ett verk-tyg i bedrägeriarbetet är den svenska utlänningslagen, som medger permanent uppehållstill-stånd och därmed en försörjningsbörda för all framtid för 100.000-tals utan skyddsbehov en-ligt FN:s definition. Politiken innebär också ett allvarligt bedrägeri mot människor med ut-bildning och yrkeskunskaper, som på ryktets vägnar om en ljus framtid i Sverige tar sig hit under svåra strapatser och stora kostnader, för att sedan finna att de blir en bidragsberoende underklass i Sverige.
Frågan är om Sverige redan hunnit för långt i utförsbacken. Men våra politiker har under alla förhållanden den moraliska plikten att stoppa det enorma missbruket och vrida flyktingpolitiken rätt. Annars kommer landets skattebetalare att totalt tappa tålamodet med den förda politikens ekonomi och moral.
Erik T Johansson
Karlstad
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
