INVANDRARBROTTSLIGHET Per Gudmundson skriver i dag om invandrarbrottsligheten i Norge, en rapport som PI tog upp den 18 juni, och konstaterar både att öppenheten om hur verkligheten ser ut i grannlandet är större samt att denna kraftiga överrepresentation gällande grova brott borde oroa samtliga partier. PI hyser dock inga större förhoppningar om att så skall ske inom det närmaste seklet.
"Var femte invandrare från Irak och Somalia tagna för brott". Det basuneras ut i Dagbladet, en av Norges stora dagstidningar (17/6). Statistisk sentralbyrå, norsk motsvarighet till SCB, har för första gången gjort en ordentlig sammanställning av brottsstatistik fördelat på härkomst, och det blir en del rubriker.
Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.
Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).
Norge är inte främmande för frågan om ursprung och brott. Oslopolisen har i flera år presenterat våldtäktsstatistik på det sättet – och funnit att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare – men den nya studien täcker alltså alla registrerade brott begångna av boende i hela Norge under flera år. Resultatet väger med andra ord tungt, och är inte avhängigt några enskilda brottstillfällen eller personer. Vad exempelvis "var femte" betyder i faktiska tal kan man få en uppfattning om när man betänker att det i Norge bor runt 17000 somalier och 19000 irakier. Egendomsbrott och våldsbrott är de kategorier där skillnaderna är störst mellan invandrare och norskättade. Andelen straffade är 2,3 gånger så stor i stöldbrotten (18,7 mot 8,4 per 1000 invånare) och 2,1 gånger så stor i våldsbrotten (9,5 mot 4,5).
Vare sig sysselsättning eller bostadsförhållanden tillmäts någon större förklaringskraft av rapporten. Om man däremot tar hänsyn till kön och ålder – invandrare är i hög grad unga män, precis som gärningsmän ofta är – förklaras mellan 20 och 45 procent av överrepresentationen. Andra förklaringar försöker sig rapportförfattarna inte på. Men materialet är rikt, och väcker många frågor. En vanlig föreställning – att trauman från inbördeskrig skapar laglöshet – tycks motsägas av resultaten. Invandrare från Somalia är i betydligt högre grad registrerade för brott än de lika krigsdrabbade invandrarna från Sri Lanka (9,7 procent), för att ta ett exempel. Det visar sig därmed att Norge har ungefär samma problembild som Sverige. Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent.
[...]
Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott: överrepresentationen var 4,2 i kategorin dödligt våld och försök till mord och dråp, samt 5,0 vad gäller våldtäkt och försök till våldtäkt. Sett till antalet brott, i samtliga kategorier, som begicks under mätperioden stod utrikes födda och barn till utrikes födda för sammanlagt 40 procent, enligt Brå. Kunskapsläget är därmed tämligen gott. Det svåra är för politikerna att veta hur man ska agera utifrån kunskapen. Vad som kan se ut som enkla lösningar blir ofta mycket komplicerade när de ska omvandlas till konkret handling.
[...]
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
