INSÄNDARE Besluten samt diskussionerna kring om man ska tillåta niqab, burka eller andra ansiktsmasker inom skolväsendet har inte bara betydelse för skolvärlden utan har även en symbolisk betydelse. Detta symboliska värde överstiger vida konsekvenserna inom skolväsendet – det visar nämligen om Sverige godtar ett allt mer polariserat samhälle.
Ett samhälle där invandrarna och de illegala bosättar…*krhm* papperslösa flyktingarna tillåts bygga upp parallellsamhällen inom det svenska samhället med egna religiöst eller kulturellt motiverade regler för vård, skola och omsorg, egna seder, klädkoder och hedersbegrepp och i förlängningen kanske även egna lagar och en egen rättsapparat.
Man bygger sakta men säkert upp grunden för parallellsamhällen där man knappt ens behöver använda svenska språket i sitt dagliga liv. Dessa parallellsamhällen (vi kan lika gärna kalla dem små kolonier) riskerar att ploppa upp likt svampar under hösten, lite här och där inom landet i de invandrartäta delarna. Precis i samma områden där svenskarna tenderar att vara lika sällsynta som midsommarstänger i Somalia.
Svenskarna har känt sig osäkra och helt enkelt sökt sig bort från områden som de upplever som för främmande. Tendenser till dessa utanförskapsområden ser vi redan. Var det måhända något av dessa områden som Iraks utrikesminister Hoshiyar Zebari syftade på när han konstaterade: " We have a small Iraq in Sweden". Eller var det bara Södertälje han pratade om?
Kraven på förändring och anpassning av det svenska samhället för att passa t.ex. muslimerna är ju inte så markanta till en början, utan döljs med fina formuleringar, samtidigt som skuldbördan och ansvaret vältras över på svenskarna. Den religiöst pådyvlade könssegregationen, där kvinnornas osynliggörande och rent fysiska avskärmning från omvärlden är det som tydligast kontrasterar med vårt relativt västerländska, öppna och jämställda samhälle, ursäktas med tjusiga fraser om religiösa påbud och att man vill bära en anständig muslimsk klädsel.
Inget nämns heller om hur de i praktiken gör sig svåranställda i det svenska samhället. Men det är väl rasism om svenskarna och arbetsgivarna inte anpassar sig? Ord som särlagstiftning och sharia undviks och istället pratar man om en gradvis ”ömsesidig anpassning” av sedvänjor, lagar och förordningar. Dessa gradvisa förändringar förs bl.a. fram av diskrimineringsombudsmannen och framstående medlemmar i våra egna riksdagspartier.
Mahmoud Aldebe (tidigare centerpartisk kandidat för riksdagsvalet 2010) skrev fem månader före förra valet (2006) i egenskap av ordförande i Sveriges muslimska förbund ett öppet brev till alla politiska partier. Där krävde han att landets muslimer ska lyda under islamsk lag vad gäller äktenskap, skilsmässa och vård av barn etcetera.
Debatten kring den växande islamismen förs inte bara i Sverige. Även i Finland har röster höjts för att imamer och sharia initialt ska ha inflytande t.ex. vid skilsmässofall. Andra områden där det uppkommit diskussioner om huruvida landets nutida seder och bruk ska anpassas efter invandrarna är frågorna om religionskritik inom konsten, separata badtider för män och kvinnor, skolavslutningarna i kyrkan, skolmatens sammansättning, besök av tomten och påföljande julklappsutdelning på förskolan etc.
I Norge har det även där debatterats friskt om islams frammarsch. Även i vårt grannland Danmark debatteras islamism och sharia nyvaket, särskilt efter kontroverserna kring Mohammedteckningarna. Det väckte förövrigt stor uppmärksamhet att 18% av de danska muslimerna i en undersökning ville att sharialagar skulle införas i Danmark. Det som dock fått mest uppmärksamhet är diskussionerna i Tyskland där debatten om parallellsamhällen och multikulturens baksidor blossat upp på allvar relativt nyligen.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel konstaterade ju följdaktligen att det tyska multikulturella samhället är ett totalt misslyckande. När ska en ledande politiker i Sverige inse faktum och våga göra ett sådant uttalande – samt agera därefter? Inte på ett bra tag skulle jag tro, för multikulturalismen är det närmaste man kan komma vad det gäller en helig ko i Sverige. I vår strävan efter att välkomna alla invandrare, även de som inte vill integrera sig, så kastar vi bort bit för bit av grunden till det relativt sekulära, jämställda och trygga samhällsbygge som vi kämpat för att uppnå. Vad är nästa steg i dhimmifieringen? Instiftandet av Kalifatet Sverige?
Vi får de politiker vi förtjänar. Så länge gemene man bryr sig mer om vem som åker ut ur Idol eller om vilket land som vinner hockey-VM än om vilket parti de röstar på och om vilka som står på respektive partis riksdagslistor då ligger vi risigt till – sanna mina ord. Då är det bara att bita ihop, ta fram bönemattan, böja sig ner, lyfta rumpan mot vädret och utropa ”Allahu Akbar”…Det är kanske lika bra att börja öva redan nu? Visualisera, tänk efter och agera. Sverige och svenskarna verkar ju ha förlorat sin frihetsreflex. Det är dags att sluta dalta och det är dags att sätta ner foten, för det räcker nu. Om Sverige och Norden inte är muslimskt nog så finns det mängder av muslimska länder som säkert tar emot dessa fundamentalister med öppna armar.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
