MEDIA Att svenskarna håller på att avskaffa sig själva och det muslimska inflytandet växer blev alltför mycket för landets politiskt korrekta stormtrupper som satte caffelatten i vrångstrupen när de läste Ulf Nilsons senaste krönika.
Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis "den store satan", USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.
Det var detta stycke som orsakat en mindre folkstorm efter publiceringen på tisdagen, vilket kan anses något märkligt då det är långt ifrån första gången Nilson uttalar sig på liknande sätt om den nuvarande och framtidens situation i Sverige. Varför just denna text upplevts som så extra känslig kan bara förklaras med att fokus lagts på muslimer, denna nya tidens aristokrati med livvakter från Politiker- och journalistgardet.
Att yttra statistiska framtidsscenarion stödda av officiella siffror går så klart inte för sig, då de påvisar något helt annat än vad De allsmäktiga anser att vi, den stora dumma massan, ska känna och tycka till om.
Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan – som för övrigt står bakom den fånigaste och mest misslyckade kampanjen på år och dagar i och med ”Vi älskar Malmö”, frågar sig på Twitter varför Nilson ens ges utrymme i media och varför han inte i stället skriver för oss på PI.
Ekström avslöjar här på ett synnerligen brutalt sätt sin egen och kollegornas avsky mot alla oliktänkande – passar man inte in i den DDR-liknande, mångkultursvurmande och oikofobiska redaktionskulturen har man inget där att göra och ska stämplas med diverse epitet, hånas, smutskastas och anses vara paria av samtliga.
Johan Wirfält, chefredaktör för Rodeo, drar till med något som är om möjligt än värre:
Ulf Nilsons rader om ”pursvenskar” bör vara bland det brunaste en svensk journalist tillåtits skriva sedan 30-talet. Någon form av gräns har passerats i och med publiceringen av Ulf Nilssons krönika i dagens Expressen. Ska bli intressant att se följderna.
Även detta ord som bekräftar tankegångarna bakom Ekströms uttalande.
Ulf Nilson själv har inte mycket till övers för kritiken:
– Det är en oerhört löjlig kommentar, att jämföra det här med någon slags nazism. I texten för jag ett statistiskt resonemang som utan tvekan är riktigt. Jag antar att man har rätt att föra fram fakta.
Erik Westerberg på Dagens Media noterar att PI återgivit Nilsons betänkligheter och sett dem som ett positivt undantag i det annars så förljugna svenska mediabruset:
Ulf Nilson hyllas även av den högerextrema sajten Politiskt Inkorrekt.
"Den gamle räven Ulf Nilson har skrivit en ny nagelbitare i sin spalt. Han lyckas få våra tankar på pränt tillika publicerat i den annars så islamvurmande och vänstervridna Expressen", skriver sajten.
Att PI skulle vara högerextremt är väl egentligen så dumt det bara kan bli. Vad Westerberg uppenbarligen inte vet är att de riktigt högerextrema starkt ogillar PI då vi är pro-israel och anses vara alltför ”mjuka” överlag. PI står snarare för den gyllene mittenvägen, den där som samhället aldrig tycks hitta till. Sunt förnuft ska råda, gemene mans problem ska stå på dagordningen och makten ska verkligen utgå från folket.
Däremot finns vi till, och frodas som aldrig förr, av egentligen ett enda skäl – den svenska mediakåren har gravt missuppfattat sitt uppdrag och gör inte sitt jobb som kollegorna i resten av världen. Det räcker med att titta på Norge, Danmark eller Finland för att kunna urskilja ett helt annat förhållningssätt till samhällsproblem av olika sorter.
I en strid ström kommer nu dessutom reportage från utländsk media som gång på gång ställer den retoriska – för svar kan ingen ge – frågan: Vad är det egentligen som pågår i landet i norr? Ett utmärkt och färskt exempel på det är The Michael Coren Show.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
