SNYFTJOURNALISTIK Det finns idag cirka 200 asylsökande i Boden som bor i före detta kaserner på Kårbacken. Lokalerna används i vanliga fall till vandrarhem, och meningen är att det här ska vara ett tillfälligt boende. Men en hel del av de asylsökandena är missnöjda med sin boendesituation. Så oerhört missnöjda, faktiskt, att de deltog i en sittstrejk under gårdagen. Naturligtvis var Rättvisepartiet Socialisterna på plats, och Norrbottens-Kuriren lät dem villigt komma till tals. Okritiskt. Som så många gånger förr.
Tidningen berättar om det hårresande faktum att de asylsökandena tvingas dela både rum, toaletter och till och med kök på vandrarhemmet! Och som lök på laxen så finns också en språkbarriär som för en del är omöjlig att ta sig över, vilket gör "situationen otrygg". För att inte tala om det hemska klimatet uppe i Norrland!
Språkbarriärer? Situationen är således, med dessa journalisters synsätt, "otrygg" för alla etniska svenskar som inte har råd, eller inte önskar, att flytta från Rosengården, Tensta, Rinkeby etc? Nog för att PI är villiga att hålla med om att det är otrygga platser för en svensk att bo på, men det är näppeligen på grund av språkbarriärerna…
Ann-Gerd Malmström på Migrationsverket i Boden ställs mot väggen och tvingas förklara det självklara:
Till att börja med prioriterar vi att de som söker asyl snabbt kan få tak över huvudet och så drägligt som möjligt under väntan på beslut. Uppstår det en akut situation försöker vi ordna annat boende. Går det inte i Boden så kan det bli på någon annan ort.
Ann-Gerd Malmström vill slå fast att det här bara är en tillfällig bostad [håll ut - bostadsrätt väntar]. Hela tiden sker en flyttning, allt beroende på när den enskilde asylsökanden får besked.
Det tar 50 till 70 dagar. Får personen uppehållstillstånd slussas denne ut så fort det går, blir det nej är det avvisning eller då följer en överklagan som innebär ny väntan.
Men Ann-Gerd Malmström skulle naturligtvis inte ha det jobb hon innehar om hon inte skyndsamt tillade följande:
"Hon förstår att språket kan ställa till problem, och att vissa människor emellanåt kan känna sig frustrerade och otrygga."
Norrbottens-Kuriren fläskar på, och lyckats finna en ny vinkel som med säkerhet lockar fram tårar hos tidningsläsarna:
Iziogbe Adodo är ensamstående mamma från Nigeria. Hon bor med sin flicka som är tre månader gammal.
"Jag känner mig isolerad där jag bor. Jag är inte rädd för andra asylsökande, men det känns otryggt att i mörker och kyla ta sig till en affär för att handla. Vi kan inte leva så här."
Så här dags borde emellertid även den mest okritiska läsare börja dra öronen åt sig:
"Så de anordnar en sittstrejk, och klagar på att de tvingas dela på rum och kök i ett vandrarhem i väntan på sina ofrånkomliga permanenta uppehållstillstånd. OK, det köper jag. Men här lyckas tidningen hitta någon som inte klagar på andra asylanter, utan på kylan och mörkret i Boden? Som skapar otrygghet? Vad tror hon, att Bodenbefolkningen står och lurar bakom snöhögarna i väntan på att angripa asylsökande?"
Som en avslutning på denna tresstegsraket i snyftjournalistik ges Mikael Nilsson, Rättvisepartiet socialisterna, äntligen utrymme att ge sin bild på hur multikulti-samhället på mikronivå fungerar:
Det är inte acceptabelt att två tre familjer bor i samma rum [PI anmärker: vandrarhemsrum, dvs. att likna vid ett logement]. De får vänta på att laga mat och hela tiden är det småbråk på grund av språkbarriären. Det finns också en stor smittorisk.
Det ovanliga, med den här vanligt förekommande typen av artiklar, är att denna fortfarande går att kommentera – vilket en del ortsbor tagit sig tid att göra…
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
