LÄSARBIDRAG Någon månad efter riksdagsvalet genomgick jag en politisk resa som blev en riktig ögonöppnare för mig. När jag under TV:s valvaka såg bilderna med firande och sjungande sverigedemokrater tyckte jag det var obehagligt. Jag hade ju läst i tidningarna och hört på TV att de var rasister och främlingsfientliga. Rasism har jag aldrig sett något som helst positivt i, och jag utgick från att medias rapportering i detta fall var riktig. Trots att jag alltid haft ett stort politiskt intresse, och till och med arbetat med politik på heltid för Kristdemokraterna under ett år i början av 90-talet, hade jag aldrig tittat närmare på vad SD står för. Som den kristdemokrat jag var beslöt jag mig nu för att läsa på om Sverigedemokraterna för att hitta argument emot detta "extremparti".
Trots att jag såg på SD med stor misstänksamhet tyckte jag ändå att hatet och det politiska våldet mot partiet var ännu mer obehagligt. Så obehagligt att jag talade emot det i mitt radioprogram. Något som för mig just då kändes ganska radikalt – att nämna Sverigedemokraterna i ett offentligt sammanhang utan att också säga något om rasism och främlingsfientlighet.
För att hitta argument mot SD gick jag grundligt tillväga – läste flera nyutkomna böcker om partiet, såg klipp på YouTube, (både för och emot) och googlade friskt. Sakta började jag se en ny bild av partiet.
SD är ett värdekonservativt och socialkonservativt nationalistparti. Den konservativa politiken är förstås inte ny för mig, och det är inom det fältet jag känner mig hemma, men detta med ett nationalistiskt parti är inte bara en ny erfarenhet för mig. Det är något nytt för de allra flesta av oss i det nutida Sverige. Det gäller inte minst journalistkåren.
För att kunna göra ett seriöst jobb som journalist krävs det att man har relevanta förkunskaper. Inom kyrkans värld har vi under många år fått uppleva en mediebevakning som ofta hållit mycket låg nivå. Kunskaperna i journalistkåren
om vad klassisk kristendom är har ofta saknats helt. Sannolikt är fallet detsamma när det gäller journalistkårens kunskaper om värdekonservativ, socialkonservativ och nationalistisk politik.
Vid rapportering om socialistisk politik är det en självklarhet att inte klumpa ihop socialdemokraterna med det revolutionära KPML(r), som hyllat Stalin, velat göra revolution i Sverige och införa diktatur. Att däremot göra samma misstag när det gäller ett nationalistiskt parti som SD tycks vara mer regel än undantag.
I tid och otid plockar media fram stämpeln med orden rasism och främlingsfientlighet. Vad blir egentligen effekten av medias ofta onyanserade och felaktiga bild av Sverigedemokraterna? Kan det vara så att det ökar motsättningar i samhället, och i förlängningen ger utslag i form av politiskt våld och ökat hat mellan människor? Kan det också vara så att politiker från de etablerade riksdagspartierna medvetet har hjälpt till att förmedla en felaktig bild av SD, där man målar ut partiet som extremistiskt – i hopp om att det gagnar det egna partiet?
Behöver jag säga att jag inte längre är medlem av Kristdemokraterna?
Peo Thyrén
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
