SNYFTJOURNALISTIK Varje dag, året runt, publiceras det åtminstone en "tyck-synd-om-denne-asylant"-artikel i lilla Sverige. Det är häpnadsväckande hur många tips på likartade artiklar som skickas in till vår redaktion varje vecka.
Den gemensamma nämnaren det stora flertalet av dessa artiklar har, är den flagranta avsaknaden av kritiska frågeställningar hos den journalist som har skrivit pekoralet. Den gängse artikeln är uppbyggd efter formulär 1A:
"Återberätta asylantens levnadshistoria på ett så tårframkallande sätt som möjligt, och strunta i att kritiskt granska dennes berättelse."
Det är således fortfarande som journalisten och pressombudsmannen Gunnar Sandelin avslöjade i sin insändare till Dagens Nyheter för drygt två år sedan:
Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska "vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven".
För att en nyhetssändning skulle bli en "bra show" var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna.
Givetvis kan PI inte kommentera mer än en bråkdel av alla dessa artiklar, då antalet helt enkelt är för stort. Men ibland finns det anledning att titta närmare på en och annan av dessa tramsartiklar, om så bara för att påminna sig själv om hur sjuk journalistkultur vi har i detta land.
Dagens andra exempel kommer även det från Norrland.
Norrländska Socialdemokratens "journalist" Anna-Maria Alakangas valde att rubriksätta sin senaste smörja med den fantasieggande rubriken "Flykten som inte filmades". Artikeln inleds så här:
Hollywood producerar dyra filmer om människor som flyr krig från länder som de flesta av oss [?] inte ens kan uttala. 17-årige Abbas Husseini har gjort en sådan flykt som många av oss bara hört talas om på bioduken.
Biografen är tom. De röda stolarna är uppfällda, förutom en där Abbas Husseini sitter. Han har fortfarande på sig sin tjocka vinterjacka och palestinasjalen är virad runt halsen. Det är minus 20 grader ute. Det har gått åtta månader sedan Abbas började jobba här på biografen i Kalix som medhjälpare i bland annat kiosken.
Därefter börjar levnadsteckningen:
I hans hemland Afghanistan visste han inte ens om att det fanns ett land som hette Sverige. Det var inte konstigt – det var inte hit han var på väg.
Nåja, det faktum att Abbas var fem år när han lämnade Afghanistan är väl kanske en mer adekvat orsak till att han inte visste att det fanns ett land som heter Sverige. Om PI skulle våga sig på en gissning är det exempelvis få sydkoreanska förskolebarn som är väl förtrogna med nordisk geografi.
Åter till artikeln. Vi får lära oss att Abbas flyttade med familjen till Pakistan, där de bodde i fem år. Därefter styrdes kosan till Iran. Abbas:
När jag var där hörde jag talas om ett land där krig inte fanns, ett land som var bra.
Vilket land som avses vill “journalisten”, av dramaturgiska skäl, inte avslöja i detta skede av artikeln – det gäller att hålla läsaren på halster. Men PI kan berätta att det är Kanada som Abbas vill till.
Därefter får vi veta att Abbas, vid det här laget i 10-årsåldern, "kommer i kontakt med män som är villiga att hjälpa honom” att komma bort från Iran.
De vill ha stora summor pengar för bland annat tågbiljetter. En ständig flykt börjar där prioriteringen är att gömma sig, och om det inte lyckas gäller det att försöka smälta in bland människorna.
Det verkar onekligen vara en driftig kille, den där Abbas, som kan skaka fram "stora pengar" som 10-årig afghansk flykting i Iran…
Historien fortsätter med att Abbas smugglas från Iran till Turkiet, från Turkiet till Grekland, från Grekland till Frankrike. Åren går. Hur detta finansieras får vi som läsare inte ta del av.
I Frankrike får Abbas, allt enligt journalisten, höra av en smuggelkontakt att det skulle kosta honom 11 000 euro för en resa med båt till Kanada – en resa som skulle ta en månad. En månad?!
I stället "hamnade" han – jo, journalisten skriver faktiskt “hamnade” – på ett tåg från Tyskland till Danmark. Som av en tillfällighet hamnar han vidare på ett nytt tåg till Sverige, och…
Till sist når han en stad vid namn Malmö och pengarna han tjänat ihop är slut. [PI: Vilken tajming!]
- Jag frågade vilket land jag var i. Sverige var svaret.
Fjorton dagar senare befann sig Abbas i staden där älven möter havet – Kalix. Efter tre månader fick Abbas sitt uppehållstillstånd. Två år har gått för den snart blivande 18-åringen som trivs i sitt nya land.
Om det skulle göras en film om mitt liv skulle den bli minst tre timmar lång, säger Abbas.
Nu undrar ni kanske varför Abbas inte ansökte om asyl i Turkiet? Eller i Grekland? Eller i Frankrike? Eller i Danmark? Men i samma stund som han satte ner sin fot på Malmös tågperrong – i en stad i ett land som han inte kände till – så ansökte han om asyl?
Ja, även PI skulle vilja veta mer om detta, men "journalisten" Anna-Maria Alakangas anser av någon anledning att denna fråga, tillsammans med en rad andra frågeställningar denna snyftartikel ger upphov till, inte är av intresse.
Eller är det kanske så enkelt att Anna-Maria följer det välspridda svenska journalist-maximet:
"Låt inte sanningen förstöra en god historia"
PS. Varje filmmakare vet att huvudrollsinnehavaren måste appellera till publiken. Om inte stjärnans framtoning väcker sympati, så får man ta till andra knep. Med det sagt, läs gärna bildtexten under fotografiet…
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
