ULF NILSON En av Sveriges få kvarvarande journalister värd namnet, Ulf Nilson, skriver i dag i sin krönika om Socialdemokraternas fall, valet av ny partiledare och den strikta konsensus som råder i svensk politik.
Mona Sahlin är rökt. Att hon inte skulle bli statsminister borde bröderna och systrarna i partiet insett för lääänge sen, men det gjorde de inte.
[...]
Helst skulle man naturligtvis klippa till med en ”riktig arbetare”, men, men, sanningen är onekligen att det stora partiet (som stadigt blir mindre) aldrig letts av någon arbetare. Från Branting genom Per Albin, Palme och Persson har yrkespolitiker (stödda av LO-ombudsmän som farsan) styrt partiet.
En sak har de och apparaten runt dem handlagt med yttersta skicklighet: att behålla makten och forma ett lydigt samhälle där jämlikhet förvisso inte råder (jämlikhet råder ingenstans!) men tillräckligt många tror att den råder. Svenskt konsensus: vi är bäst.
Detta har, hur det nu gick till, skapat två fakta som gör debatten (om det är ordet) om ny S-ledare så plågsam:[...]
TVÅ. I konsensussamhället, där alla sneglar på alla, för att undvika att göra eller säga något avvikande är det viktigt att inte ta upp verkligt kontroversiella frågor. Alltså talar medierna i dag inte minst om sossarnas, på många sätt ointressanta ledarproblem. Däremot står det inte mycket om att minst en eller två skolor brinner varje dag. Att stora områden i flera stora svenska städer (läs: Rosengård, läs: Rinkeby, läs: Angered, Södertälje, plus, plus, plus) sen länge är farliga att besöka, till och med för polis och brandkår. På samma sätt har vi ingen debatt att tala om när det gäller våldtäkter och våldsbrott begångna av invandrare (ett ord som användaren, alltså jag, vet leder till beskyllningar för ”främlingsfientlighet”).
Kort sagt har vi i Sverige länge haft en tendens att sila mygg och svälja kameler. Vi har belagt oss själva med ett slags, givetvis informell, censur. Vi har – varför och hur vet jag inte – bestämt oss för att försöka bevara det bestående och säga nej till förändring. Samtidigt har förändringen inte smugit sig på oss utan marscherat in, kompani efter kompani. I detta läge väljer partierna och i stor utsträckning det vi kallar gammel-media att låtsas som om ingenting hänt.
Svensk politik har blivit till en skyddad verkstad där bossarna och deras handgångna bestämmer att landet mår bäst av att man inte tacklar de verkligt stora problemen utan smyger sig framåt under parollen:
Förändring – nej tack!
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
