OPINION ‘Ulrik Nandro’: Livslång erfarenhet av mångkultur kan öppna ögonen.
Vad är det som gör att en till synes pk-kuvad och opolitisk människa överger sin avsaknad av värderingar och går över till insikt och engagemang?
När en närstående man gick upp i entusiasm och glödande engagemang gentemot islamiseringen blev frågan högaktuell för min del. Familjeglädje, men också en framgång i samhällelig mening då denna inspiration går att söka i en livslång erfarenhet av mångkulturens avigsidor.
Mannen som bott i Sverige i fyra decennier är nu snart sjuttio år. Hela sitt liv har han ansträngt sig för att passa in i samhället. Men i takt med att kritiken mot massinvandring och mångkultur växte sig allt starkare valde han att haka på kritiken.
Mannen, som har brittisk kolonial bakgrund, växte upp i det engelska samhällets då fortfarande relativt samman-hållna och trygga monokultur. Han var en heder för sin tid och sin kultur eftersom han studerade till ett klassiskt statusyrke och blev sekulariserad medan andra med hans bakgrund som kom till Europa under 60-talet sögs upp i och flummade runt i konst- och avantgardekretsar. Men även i det vid denna tid ännu inte av mångkultur och upplopp helt fördärvade London kände han att något började gå fel.
Genom besöken i den svenska flickvännens föräldrahem fick han inblick i ett land med jämlikhet. Här kände han sig fri från såväl den egna kulturens påtryckningar som mångkulturellt experimenterande. Visst tittade folk på honom, men inte dömande eftersom han tog seden dit han kom.
1968 gick flyttlasset slutgiltigt till Sverige. Vid den här tiden hade Sverige en stor men ansvarsfull och behovs-anpassad arbetskraftsinvandring. På flygplatsen tillfrågades han om hur länge han hade för avsikt att stanna.
"Jag ska gifta mig och stanna för alltid", sa mannen.
"Välkommen hit", sa polismannen.
Två dagar senare hade han arbete och började dessutom läsa matematik på universitetet. Mannen bodde inte i något av de dystra miljonprograms-områden som snart skulle förvandlas till etniska ghetton utan i en trevlig medelklassförort där han länge var den ende med sin hudfärg. Det svenska språket lärde han sig snabbt. Till jobbet hade han i likhet med alla andra med sig matlåda, smörgåsar och kaffe i termos. Tacksamheten mot sitt nya land visade han genom att anpassa sig, arbeta hårt och bidra till samhället.
Året blir 1991. Mångkulturella motsättningar har spårat ur till fullskaligt krig på Balkan och även i Sverige börjar massinvandringen och multikulturalismen ta ut sin rätt. Som en reaktion på missnöjet väljs Ny Demokrati in i riksdagen på löften om förändring. Det börjar höjas röster om att man måste få ställa krav på den som kommer till Sverige.
En psykiskt sjuk man, Lasermannen, gick samtidigt runt och sköt på invandrare. Det politiska och journalistiska etablissemanget såg cyniskt i hans offer en chans att göra sig av med detta nya obekväma riksdagsparti. De gjorde sig i stället mest löjliga i sina försök att koppla ihop en galen mördare med Bert ”schlagerkungen/Skara Sommarland” Karlsson.
Idag är det ett annat obekvämt politiskt parti man vill bli kvitt med hjälp av en annan galen mördare. Det fula politiska spelets och löjets historia upprepar sig.
Den man som en gång flytt från ett begynnande dysfunktionellt multikulturellt samhällsystem hade nu åter hamnat i samma situation. Han kände sig återigen undanträngd i sitt eget land där han – i motsats till de som nu kom invällande – arbetat hårt för att anpassa sig, bli delaktig och bidra. Han mindes att han hade varit välkommen hit men såg nu svenskarnas tolerans och tålamod prövas till sin yttersta gräns av krav- och ansvarslösa politiker. Han såg gästfriheten missbrukas av invandrare som inte ville anpassa sig till det nya landet, som levde på bidrag i stället för arbete och i många fall lönade svenskarnas generositet med att begå brott.
Snart antydde han kritik mot massinvandring och mångkultur: Det har kommit för många invandrare på för kort tid. Det skapar stora problem med arbetslöshet, bidragsberoende, utanförskap, segregation, kriminalitet, radikalisering och höga kostnader och otrygghet för svenskarna.
Vid den här tiden kände han inte längre igen landet jämlikt och slog fast: Alltför många av de som nu kommer till Sverige vill inte ta till sig den svenska värdegrunden och göra rätt för sig. Så började den politiskt engagerade fasen.
När du ser samhället förödas i mångkriminalitet och islamisering, ligger det då inte nära till hands att vilja rädda sitt eget land? Ur samhällsproblem gror idéer och världsbilder grundade på probleminsikt, vilja att förändra och politisk motivation. Långtifrån alla blir engagerade, många blir uppgivna, men vi får inte underskatta den goda folkhemsnationalism som spirar i det osunda samhällsklimat våra politiker skapat.
11 september 2001. Med terrordåden kröp vissheten in om vad eftergivenhet mot islamister och slöjklädda kvinnor leder till. Plötsligt kom uppvaknandet och insikten om att dessa demokratins fiender också finns inpå husknuten, att det existerar en reell hotbild också mot Sverige.
Mannen förde dagboksanteckningar över nyheter – om nya dödsbringande islamistiska terrordåd i England och Spanien och även ett i Sverige som kunde slutat riktigt illa, om mångkriminalitet som höll på att växa in i samhällskroppen, om palestinskt judehat i Malmö, om hedersvåld och kvinnoförtryck i invandrarenklaverna och om allmän islamisering – och han upptäckte hur hans farhågor alltmer besannades. I ett samhällsengagemang som han saknat på 60-talet fann han tillhörighet och mening. Engagemanget manifesterades i daglig politisk förkovran och sträng disciplin i studier av vad som gått snett i samhället och behövde rättas till. Längtan till det goda samhället blev längtan till en politisk gärning.
När dottern sedan blev gravid med en radikal muslim med medeltida kvinnosyn visste förtvivlan inga gränser – dottern, som konverterat och nu gick i heltäckande slöja i den mån hon alls tilläts vistas utanför hemmet, ville inte längre kännas vid sin far. Barnbarnet, som omskurits av religiösa skäl på skattebetalarnas bekostnad, fick han inte heller träffa. Det skulle bara växa upp med rättrogna muslimer omkring sig.
Mannen såg Sverige gå från Landet jämlikhet till Landet utanförskap med ökad segregation, hat mot svenskar och plats för muslimsk extremism. Där ligger några av svaren på varför han styrde in mot politiskt engagemang – en världsbild som ger tillhörighet, identitet och hopp om att ett bättre och mer sammanhållet Sverige är möjligt.
Denna en gång i tiden politiskt ointresserade man ser nu att han tyvärr tvingas skilja på goda och onda människor. Radikala islamister drivna av hat och med våld och terror som politisk metod kan inte bemötas med tolerans. Han ser också de många ansvarslösa och naiva, multikulturalistiska liberaler och socialister som mot allt förnuft hävdar att massinvandring är bra för Sverige.
Det är det han lärt genom att noga iaktta samhället. Sverigedemokraterna har blivit det enda möjliga partivalet när det övriga politiska etablissemanget i det nya landet i sin farliga aningslöshet inte ger honom något annat val. Mannen är en enskild individ med såväl styrkor som svagheter, men hans tidsresa i Sverige är ändå en ljus skildring av en man som kommit till insikt om vart samhället är på väg, hur det kunde bli så här och vad som krävs för att återerövra det goda Sverige han en gång kom till.
‘Ulrik Nandro‘
PS. Min ‘syster’ Ulrika Nandra skriver i Aftonbladet om sin upplevelse av ‘samme mans’ personliga utveckling. Jag tror ni ska finna att den skiljer sig något från min.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
