OPINION Igår debatterade jag ”politisk korrekthet” med skribenten och professorn i etnicitet Stefan Johnsson i Sveriges Radio Studio Ett med anledning av en utställning kallad PK som Forum för levande historia anordnat. Som vanligt i sådana här sammanhang finner man sig själv efteråt i ett tillstånd av lätt frustration över saker man borde ha sagt men inte tänkte på just då och sådant man faktiskt tänkte på men inte fick tillfälle att säga pga att tiden var för knapp. För att bli kvitt den känslan skrev jag ned följande reflektioner.
Johnsson inledde diskussionen med en harang om hur vi som är kritiska till det mångkulturella samhället och massinvandring ”dödar” diskussioner genom att klistra begreppet ”PK” i pannan på våra motståndare i stället för att argumentera. Det är för det första inte sant och dessutom ett rätt märkligt påstående från en representant för den åsiktsgrupp där man själv sällan förmår mer än att ropa rasist, främlingsfientlig, islamofob osv efter den som kritiserar baksidan av svensk migrationspolitik, påtalar mindre fördragsamma inslag i religionen islam osv.
Än mer paradoxalt blir det naturligtvis när samme person ögonblicket senare försöker tysta en viktig samhällsdebatt genom att insinuera samband med en norsk massmördare. Johnsson förmår – så professor han är – inte göra åtskillnad mellan mål och medel, mellan penna och svärd, mellan att verka inom den parlamentariska demokratin och att ägna sig åt terrorism.
Eftersom Johnsson drog upp Behring Breiviks illdåd tycker man kanske han borde ha lyssnat till Norges statsminister Jens Stoltenberg som klargjorde dessa skillnader så pedagogiskt att till och med en överutbildad akademiker borde ha begripit. För varje ideologi finns historiska exempel på våldsverkare som trott sig sitta inne med den absoluta sanningen och därmed ha mandat att sätta sig över demokratiska principer och påtvinga andra sina idéer med vapen i hand. Här hittar vi allt från kungar och presidenter till autonoma terrorgrupper och ensamma galningar.
I sitt inledningsanförande menade Johnsson också att vi, den politiska korrekthetens kritiker, förlöjligar honom och hans meningsfränder och som exempel på detta nämnde han den numera rätt ålderstigna ”negerbollsdebatten”. Ett mer aktuellt exempel hade förstås varit journalisten Patrik Lundbergs uppmärksammade krönika där han i egenskap av adopterad asiat menade att vi svenskar ”sliter själen ur kroppen” på honom för att vi äter Fazers KIna-godis. Det är också en historia som Politiskt Inkorrekt ingående har bevakat. Men det hade förstås samtidigt varit ett mer obekvämt exempel för Johnsson att använda. Här finns ju en undersökning som visar att 97 % av Sveriges befolkning anser att Lundberg är helt fel ute. Den krassa sanningen är att med bundsförvanter som Patrik Lundberg behövs ingen som förlöjligar de politiskt korrekta – det klarar de så bra själva.
Jag pratade lite om Politiskt Inkorrekt som en svensk motsvarighet till den sovjetiska samizdatjournalistiken, att det till följd av det politiskt korrekta etablissemangets repression och sociala stigmatisering av regimkritiker och kontroll över media också i den skenbara yttrandefrihetsdemokratin Sverige finns ett behov av att kunna publicera texter anonymt. Här hade Johnsson uppenbara svårigheter att finna motargument. I stället gjorde han en krampaktig ansats att med diverse hänvisningar till Politiskt Inkorrekts redaktionella texter ifrågasätta om någon verkligen behöver skriva om detta och ur den vinkeln. Jag förstår att Johnsson finner det besvärligt med verklig yttrande- och åsiktsfrihet och vill fortsätta ha vetorätt över vilka journalistiska texter som ska släppas ut till det svenska folket.
Till att börja med ansåg etablissemanget att detta med medborgarjournalistik och bloggosfär var något bra, ett perfekt alibi för att kunna fortsätta styra de stora medierna utan att anklagas för inskränkningar i yttrande-, åsikts- och pressfriheten. Ingen skulle väl ändå bry sig så mycket om vad vanligt folk utan journalistisk utbildning skrev på hemsnickrade sidor resonerade man. Ett antal bloggbävningar senare började politiska ledare – i västliga demokratier märk väl – skruva på sig och tala om att begränsa medborgarnas rätt att blogga. Det skulle krävas tillstånd från staten. Nu börjar sådana röster höjas också i Sverige och skälet till detta stavas Politiskt Inkorrekt.
Utan budget, med endast en handfull skribenter och en anspråkslös WordPressblogg har man lyckats knyta till sig en läsekrets i nivå med ledande dagstidningars webbplatser. Man har bortom all diskussion visat att den politiskt korrekta journalistiken med sina selekteringar, vinklingar och lögner skapat ett stort vakuum. Politiskt Inkorrekt är för svensk media vad Sverigedemokraterna är för Sveriges riksdag – den röst som tidigare inte nådde bortom medborgarens köksbord. Att Politiskt Inkorrekts redaktion dessutom är anonym så att man inte med rättshaverism enkelt kan tysta dem i domstol är ytterligt retfullt för PK-etablissemanget.
På Politiskt Inkorrekt kan man till Stefan Johnssons förtret hylla Storbritanniens premiärminister David Cameron när han dödförklarar multikulturalismen och vill jaga ut illegala invandrare ur landet. Man får spekulera kring varför de två tillfångatagna svenska journalisterna i Etiopien inte släpptes inom några dagar såsom brukligt är – kan de ha gjort sig skyldiga till något mer än att bara ge sig in i förbjudet område för att skriva och fotografera? Och man får ifrågasätta vad det är för värdegrund som berättigar den muslimska populationen i en spansk stad att systematiskt förgifta den icke-muslimska befolkningens sällskapshundar.
Stefan Johnsson, Forum för levande historia och alla andra PK-ister vaktar sitt långvariga monopol på att delge medborgarna en förenklad världsbild där minoritetsgrupper som muslimer och utomeuropeiska invandrare alltid är diskriminerade, kränkta och offer för det svenska majoritetssamhällets fördomar, intolerans och rasistiska strukturer – aldrig förövare, aldrig bärare av dåliga värderingar. Man får förmoda att det skaver som en tagelskjorta att frånhändas detta privilegium.
Det är förstås besvärligt att nu behöva argumentera för sådant som man tidigare bara kunde tvinga på medborgarna, att behöva bemöta kritik som man förr bara kunde tysta. Då blir det lätt att man tar till fula knep och börjar tala om massmördare i stället för sakfrågor. För i motsats till vad Stefan Johnsson gjorde gällande i debatten med mig är det ju inte vi politiskt inkorrekta som saknar argument. Möjligen kan man säga att vi inte behöver så många argument. Sanningen är ofta argument nog.
Mats Dagerlind – Demofon
PI – Mats Dagerlind i Studio Ett
SR Studio Ett
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
