DEBATT H B Hammar, docent i etik och tidigare domprost, föreslår i ett provokativt debattinlägg på SvD Brännpunkt att svenska kyrkobyggnader görs om till pizzerior eller sprängs till grus. Bara i ett land där kulturarvsföraktet blivit statsreligion är sådana ord tänkbara från en kyrkans man. Men i rådande samhällsklimat bör man kanske vara tacksam över att Hammar inte anbefaller utförsäljning av kyrkorna till saudiarabiska staten för ombyggnad till moskéer.
Sverige har ett tusenårigt kristet kulturarv. Det har varit på gott och ont. Under framväxten av det svenska välfärdssamhället dock mest på gott. Den kristna kyrkan fann under senare halvan av 1900-talet en harmonisk plats i det demokratiska och i huvudsak sekulära svenska samhället. Det bästa i dess värdegrund smälte samman med liberala och socialdemokratiska idéer och bidrog till att vi med hårt arbete, pliktkänsla och solidaritet kunde förvandla vårt land till en av världens mest framgångsrika, rättvisa och trygga välfärdsstater.
Under några decennier har kulturrelativistiska idéer fått allt starkare fäste i vårt land, åtminstone hos den idépolitiska eliten. De senaste årens ifrågasättande av dessa föreställningar har medfört att de som en motreaktion ofta slagit över i nationalmasochism. Exempel på det är när en moderat statsminister hävdar att svenskt är endast barbariet eller en socialdemokratisk partiledare tar på sig muslimsk slöja och kallar svenska traditioner för töntiga. Ett annat uttryck för denna nya flagellantrörelse är när en domprost föreslår att landets kyrkor rivs samtidigt som andra namnkunnigheter förordar uppförandet av fler moskéer.
Kristendomen har satt sin prägel på den svenska stads- och landskapsbilden. Kyrkor tillhör de arkitektoniskt vackraste byggnader vi har och byar och städer planlades och uppfördes med kyrkan som nav. Man behöver inte vara troende för att uppleva att det är att göra våld på Sveriges själ att riva kyrkor, lika lite som man måste vara bonde för att inte vilja se det öppna landskapet växa igen. Det räcker med att vara svensk.
Hammar berättar att staten anslår 460 miljoner kronor årligen i antikvariskt bidrag till underhåll av kyrkobyggnader. Han spekulerar i att skattebetalarna skulle anse detta vara en orimligt hög kostnad att bära med hänvisning till att kyrkan numera är skild från staten. Jag är övertygad om att det finns andra utgiftsposter i statsbudgeten som den svenske skattebetalaren har synpunkter på långt innan han börjar ifrågasätta underhållet av vårt kyrkoarkitektoniska kulturarv.
I kontrast till Hammar tror jag att det gör ont inuti svensken när han ser kyrkobyggnader förfalla, lika ont som att läsa om hur koppartjuvar sliter taken av dem nattetid eller att en domprost vill demolera dem. Få torde protestera om mer pengar än idag omfördelades i statsbudgeten till upprustning och bevakning av landets kyrkor. En påtaglig åsiktsdiskrepans föreligger nog här mellan medborgarna och anslagsäskande politiker som begär i underkant för att inte riskera kritik för etnocentrism.
Som präst är Hammar förstås bekant med att våra kyrkor – utöver liturgiska ritualer som gudstjänster, vigslar, dop och begravningar – tas i anspråk också för ändamål som körsång, konserter, teater, föreläsningar och debatter. Tveklöst finns ytterligare aktiviteter som lämpar sig att utöva i en kyrka utan att byggnaden behöver frånhändas sin ursprungliga uppgift som helgedom.
Men i stället för att tillföras funktioner fråntas kyrkan idag sådana som den tidigare haft, exempelvis som den naturliga samlingslokalen vid skolavslutningar, Luciafirande osv. Här är inte vikande intresse från allmänheten problemet. Tvärtom är intresset ofta mycket stort för att behålla dessa traditioner men i rektorers och andra överhetspersoner måldokument står att svensken bör vänjas av med sådana sedvänjor enär de är kränkande och diskriminerande. Därför får kyrkorna gapa tomma också när de faktiskt skulle kunna sjuda av liv och gemenskap.
Jag har förståelse för att Svenska kyrkan kämpar med dålig ekonomi, vikande medlemssiffror, färre gudstjänstbesökare och styvmoderlig behandling från politiker med ambitioner att religionsneutralisera Sverige. Mindre fördragsamhet har jag med att en kyrkans man ägnar sig åt religiös och kulturell självförnedring. Föreställ er en muslimsk imam argumentera för att moskéer lades i grus eller byggdes om för grisuppfödning. Hammar är nuförtiden stationerad i Rom. Tror han att det finns i påvens och kardinalernas begreppsvärld att börja riva kyrkor i Vatikanen?
Hammars debattinlägg är så obegripligt och obehagligt att jag väljer att uppfatta det som satir – en provokation ämnad att ruska om våra politiker som av rädsla att associeras med nationalistiskt tankegods väljer att låta Svenska kyrkan dö sotdöden. Om Hammar däremot menar allvar med sitt utspel och rentav får gehör för det, då mår den svenska folksjälen sämre än jag befarade.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar:
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
