HISTORIA Eftersom etablissemanget; media, sju partier m fl, ständigt kallar SD och dess sympatisörer för rasister, nazister och dylikt tänkte vi återposta Gustaf Janssons eminenta sammanställning om de övriga riksdagspartiernas dåtida koppling till rasismen, nationalsocialismen och rasbiologi.
Gustaf har ordet:
I många olika sammanhang vill ju den politiskt-mediala maktstrukturen i Sverige påpeka att Sveriges största parti utanför riksdagen, Sverigedemokraterna, har ett så pass befläckat förflutet att man i dagsläget överhuvudtaget inte ens skall kunna överväga att lägga sin röst på dom i kommande riksdags- och kommunalval. Senast ville man framhäva just detta genom att bl a smutskasta en kandidat som ställde upp för Sverigedemokraterna i kyrkovalet genom att peka på hans 25 år gamla medlemsskap i Nordiska Rikspartiet. Vad man dock närmast sorgfälligt undvek att informera om var att denna person, långt efter att han lämnat NRP, hade ett mångårigt politiskt engagemang i centerpartiet, med en rad förtroendeuppdrag. Men blev han kallad ex-centerpartist i media? Nej, det var som ex-nazist han framställdes. Vad media nästan aldrig tar upp och riksdagspartierna nästan aldrig talar om är hur pass "skitigt" deras egna förflutna ser ut när det gäller sympatier för och även aktivt samarbete med den nazistiska ideologin.
Att riksdagen via en socialdemokratisk motion 1922 drev fram Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) är väl kanske en mer allmän vetskap, men vet folk i allmänhet att detta stöddes av samtliga riksdagspartier? Institutet var det första i sitt slag i världen, och det är väl knappast något som Sverige har anledning att vara speciellt stolta över. Dock finns det oändligt mycket mer information liknande denna som visar att Sverigedemokraternas samröre med nazismen i sammanhanget är, om än inte försumbar, så av blygsammare omfattning. Den skarpa pennan och outtröttliga gisslaren av politiska lögner och hyckleri, Inger-Siv Mattsson (f.d. internationell sekreterare vid ett statligt forskningsråd) har skrivit en serie brev och insändare som vi för enkelhetens skull kan ge samlingsnamnet "Nazismen, Alliansen och Socialdemokraterna". Där ställer hon med djup kunskap som bakgrund en samling mycket besvärande frågor till respektive parti.
I vilken omfattning hon överhuvudtaget fått några svar på sina frågor kan jag för dagen inte uttala mig om, men sannolikt har detta bemötts med den tystnad som är närmast legio när det gäller den smutsiga byk dessa partier går och drar på. Det är ju som bekant lättare att se grandet i sin grannes öga än bjälken i sitt egna……Jag kommer, mer i egenskap av "redaktör" än artikelförfattare, sammanställa och återge Inger-Siv Mattssons alster i en serie artiklar, och börjar med en insändare som är en del i en serie betitlad "Alliansens bruna förflutna". Denna första insändare är daterad 18/8 2008 och ställd till Kristdemokraterna. All text jag presenterar här är alltså Inger-Siv Mattssons egna ord och all upphovsrätt skall därför anses tillhöra henne. Explicit tillåtelse att sprida detta har dock givits mig.
Alliansens bruna förflutna 1
Skeletten i kd:s garderober
"Grumliga vatten" och s k "rumsrena" partier
Hela det politiska etablissemanget tiger så det knakar om det som utspelades i Sverige fram till då Hitlers krigslycka vände i och med Stalingrads fall i januari 1943. Då rodde skaror av fascister och nazister – s k "roddare" snabbt över de "grumliga vattnen" och anslöt sig till "rumsrenare" partier. Det var Ture Nerman som lanserade det träffande begreppet "roddare". I sin antinazistiska tidskrift Trots Allt! konstaterade Nerman 1945: "Det är inte så trevligt för vederbörande, men vi måste också här i Sverige hålla reda på vad våra demokrater av yngsta årgång har för antecedentia när de nu rott fram till den rätta kajen." De partier, som med öppna armar tog emot "roddarna" borde rimligtvis placeras i kategorin odemokratiska och rasistiska partier dvs den stämpel Ni och Era alliansfränder är så snabba att sätta på Sverigedemokraterna. Otaliga "roddare" gjorde karriär – inte enbart i sina nya partier – utan också inom fackföreningsrörelsen, utbildningsväsendet, rättsväsendet, näringslivet, försvaret mm.
Kristdemokraternas bruna förflutna
1941 hade rådman Harald Ljungström ingått i Sveriges Nationella Förbunds, SNF styrelse och var ledare för SNF:s ungdomsorganisation. SNF var tydligt antidemokratiskt och antisemitiskt och vurmade för de ideal som förknippas med fascismen i Mussolinis och Francos tappning. Åren före kriget hade den ca 40 000 medlemmar. (1) Två dagar innan KDS samlades till sitt första riksting den 21 augusti 1964 avslöjade Expressen Ljungströms förflutna i SNF och att han gjort både rasistiska och odemokratiska uttalanden. I det tal han höll vid rikstinget förnekade han att SNF varit nazistiskt och sina judefientliga uttalanden hade han ångrat! Varken Lewi Pethrus eller KDS partiledare – statskyrkoprästen Birger Ekstedt – ansåg att Ljungströms bruna förflutna utgjorde något hinder för att Ljungström skulle kunna stå som första namn på partiets riksdagslista för Stockholm. Dessutom förnekade Ljungström vid KDS' första riksting att SNF varit nazistiskt! "Ekstedt hade tidigare varit ombudsman för högerpartiet och lärare vid högerns folkhögskola i Gimo och kunde knappast ha svävat i okunnighet om vad SNF var för orgnaisation" skriver Karl N Alvar Nilsson i sin bok Svensk överklass och extremhögern under 1900-talet.
Det var rådman Ljungström som i huvudsak skrev KDS första partiprogram! Kaptenen och gymnastikdirektören Folke Dahlström i Bankeryd med bakgrund i det nazistiska Svensk Socialistisk Samling, SSS och Sveriges Nationella Förbund, SNF var också med när KDS bildades i början av 60-talet. Han var Lindholmsnazist och bl a utgivare av tidningen Ungt Folk. Trots detta bruna förflutna uteslöts han inte ur KDS. Dahlström hade redan 1942 pekats ut i Holger Carlssons bok Nazismen i Sverige – ett varningens ord så hans bakgrund kan knappast ha varit okänd för KDS-ledningen! Pastor Eric Grönlund, som hade kopplingar till Ungsvenska klubben, lanserades trots detta som tredje namn på KDS' riksdagslista för Stockholm. Nomineringen stöddes av general Nils Rosenblad och advokaten och Ungsvenska klubbens ordförande och ordensbrodern i Sanct Michaelsorden Ulf Hamacher. Det avslöjades också att ledamoten i KDS' rikskommitté och en av partiets pressombudsmän Lennart Aas delat ut antisemitiska och nazisympatiserande flygblad i vilka det bl a förklarades att Anne Franks dagbok var ett falsarium och att förintelsen aldrig ägt rum, Detta var litet väl magstarkt för KDS och Aas skildes från sitt uppdrag som pressombudsman.
Ett par präster hade ett förflutet i det nazianstrukna Kyrkliga folkpartiet, som leddes av kyrkoherde Ivar Rhedin. Kyrkoherden i svenska församlingen i Johannesburg Torsten Borghammar var nazistsympatisör och hade dessutom en välvillig syn på apartheidregimen i Sydafrika. Andra nazianstrukna medlemmar i partiet var Werner Öhrn, som varit ordförande i Sveriges Nationella Förbund och i Narvaförbundet, och varit medlem i 4 decemberklubben, som var en nazistisk sammanslutning som startats av Otto Hallberg, deltagit i möten hos Carlbergska stiftelsen och demonstrerat mot filmen om Anne Frank Öhrn var mycket aktiv inom KDS och höll egna valmöten men uteslöts när hans bruna förflutna avslöjats.. (2) Hovrättsrådet Seth C:son Bjurners skamliga förflutna hade upptäckts redan innan valet och han drog sig tillbaka från riksdagslistan. Nils Rydström i Moheda hade också avslöjats i tid och hans ekonomiska bidrag återsändes. Efter valet 1964 tillsatte KDS en utredning för att undersöka den "nazistinfiltration" man påstod att "partiet utsatts för."
Sankt Michaelsorden och KDS
Sankt Michaelsorden hade ett avgörande inflytande på utformningen av det partiprogram som KDS presenterade inför valet 1964 och påverkade nomineringen av rådman Ljungström och pastor Eric Grönlund till KDS riksdagslista. Den 9 februari 1965 skrev Expressen :"Sanct Michaelsorden spelade en avgörande roll vid tillkomsten av det partiprogram KDS presenterade inför riksdagsvalet i höstas och den genomdrev att rådman Harald Ljungström trots avslöjanden om hans politiska förflutna behölls som första namn på KDS riksdagslista i Stockholm. /…/ Sankt Michaelorden bildades den 29 september 1959. Förebilden var en tysk orden som bildats 1683. I statuterna heter det bl a att man "skall verka för den Kristna Tron, Kungamakten och Fäderneslandet." 1963 hade ordens stormästare lanserat valspråket: "Prudentes sicut serpentes et simplices sicut columbae" dvs " Var sluga som ormar och menlösa som duvor."
Karl N Alvar Nilsson konstaterar i sin bok Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet att "Det är tydligt att det i stort sett var samma personer som var verksamma i Sankt Michaelsorden, Ungsvenska klubben och SNF." Också enligt Expressen "hade Sankt Michaelsorden band till olika nazistorganisationer." (2) Bl a fanns det ett intimt samröre mellan orden och Ungsvenska klubben: Tre ledande ordensmedlemmar satt i klubbens styrelse – ordföranden advokat Erik Bremberg, sekreterare och 1:e revisor P-J Bergelin och klubbmästaren Ulf Hamacher. Kyrkolokaler uppläts inte sällan för ordens verksamhet.
Det var inte bara kristdemokraterna som anslöt sig till Sankt Michaelsorden. Förre marinchefen och moderata samlingspartiets försvarsexpert Per Rudberg talade vid ett av Sankt Michaelsordens möten. Sankt Michaelsordens ledamöter deltog -"klädda i högtidsornat" – vid den katolska dödsmässa, som hölls i Stockholm när general Franco avlidit 1975. Man kan undra varför dessa f d nazister och fascister aldrig nämns varje gång deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna? "Sverigedemokraterna försöker bli rumsrena och salongsfähiga genom att nödtorftigt skyla den bruna färgen.
Men ett sådant parti vill jag inte se i Sveriges riksdag" sade Ni. Med tanke på bakgrunden hos de partier vi idag "ser i riksdagen" och som "nödtorftigt försöker skyla över" sitt bruna förflutna tycker jag att det inte finns någon som helst anledning för Er – eller någon annan i Alliansen – att förhäva sig! "Det är en vedervärdig tanke att ett parti som graderar människovärdet efter ursprung skulle finnas i Sveriges parlament." Var det inte så Ni sade?
Feghet och brist på moral i kyrkans led
Även kyrkans män var befläckade av nazismen. Mest känd är kretsen kring Göteborgs Stifts-Tidning som tog klar ställning för nazismen. "Under trettiotalet fanns en religiös antisemitism och förståelse för Tyskland bland åtskilliga präster i svenska kyrkan. Det är inget at hymla med" sade biskop Martin Lind i Linköping i en artikel av Jonas Fredén i DN för några år sedan. "Ärkebiskop Erling Eidem var "ytterst återhållsam" i fråga om det nazistiska barbariet och har fått namn om sig att vara både tyskvänlig och feg" konstaterade Folke Schimanski under rubriken "Hundra år av svenskhet i Tysklands hjärta" i en artikel i SvD den 2 december 2003. Ärkebiskopen hörde till dem inom det svenska etablissemanget som redan i november 1942 fick utförlig och konfidentiell information om koncentrationslägren. "De som berättade för honom om den pågående judeutrotningen gjorde detta med fara för sitt eget liv med en förhoppning att han skulle slå larm inför världsopinionen.
Om ärkebiskopen från ett neutralt (nåja) land avslöjade vad som hände med Europas judar kunde det inte bara avfärdas som krigspropaganda. Han valde att tiga och försökte agera genom tyst diplomati, en metod som inte gav något resultat i detta fall. Ynkryggat och fegt agerat av ärkebiskopen" konstaterade Stefan Svärd i DN den 27 januari 2007. (3) Enligt Svärd var den kristna pressen "under en lång period helt tyst när det gällde förintelsen. De ledande samfundstidningarna Vår Kyrka och Svenska Veckotidningen bemötte nazisternas härjningar med tystnad. Den ledande kristna morgontidningen Svenska Morgonbladet förde ett försiktigt och resonerande tonläge i stället för att stå på barrikaderna och kraftfullt bekämpa nazismen och judeförföljelserna.
Det finns också exempel på att tidningen tolkade händelser utifrån Tysklands perspektiv och inte utifrån perspektivet hos dem som blev drabbade av kriget. " Svärd konstaterade också att de bruna ränderna inte gått ur i kyrkans led: "det propalestinska engagemanget i vissa kristna kretsar tangerat den antisemitiska nivån. Ahmed Rami som dömdes för hets mot folkgrupp och antisemitism hade ett aktivt stöd från de kristet engagerade forskarna Jan Bergman och Sigbert Axelsson.
Antisemitismen tycks knacka på dörren både från höger och från vänster." Professorn i teologisk exegetik i Lund 1933-64 Hugo Odeberg blev 1941 ordförande i den pro-tyska Riksföreningen Sverige-Tyskland. Han såg stora skillnader mellan kristen och judisk etik och ansåg att judendomens synsätt fått breda ut sig alltför mycket. Också professorn i exegetik vid Uppsala universitet Anton Fridrichsen hade en liknande uppfattning och hade redan i början av 30-talet i Dagligt Allehanda konstaterat:."Tack vare hjälp från grannlandet i söder har den stora generaluppgörelsen med judendomen kunnat börja, och därmed finns det hopp för kyrkan att överge sin förlorade anfrätta livsnerv." (4) Man kan undra varför alla dessa f d nazister och fascister aldrig nämns när deras nuvarande partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazism och fascism – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna?
Avslutningsvis…
Ovanstående exempelsamling ur kristdemokraternas bruna förflutna är givetvis bara toppen på isberget och man har anledning att undra vad mer som döljer sig i arkiven. Alliansen har – liksom socialdemokraterna – starka skäl att darra inför vad som kan avslöjas i framtiden. En viss återhållsamhet i Era fördömanden av Sd skulle därför vara klädsam. Mot den i detta brev skisserade bakgrunden har allianspartierna betydligt större och mörkare fläckar i sitt förflutna än Sverigedemokraterna. De – idag – etablerade partiernas tidigare idéer om ras, invandring, flykting-mottagande, "vi och dom" etc stiger som sumpgas ur det förflutna. De som med stora bokstäver talar om "alla människors lika värde" bemöter sverigedemokraterna som om de vore mindre värda än andra. Hur går den ekvationen ihop, hr Hägglund? Vilken människosyn tycker Ni det ger uttryck för?
Avslutningsvis ber jag att få citera Václav Havel: " Den kvävande slöja som omger 'livet i lögn' består av ett märkligt material. Så länge den hermetiskt täcker hela samhället, tycks den gjord av sten. Men när någon bryter igenom den på en enda punkt, när en ensam människa ropar 'kejsaren är utan kläder' – och när en ensam speldeltagare bryter mot spelets regler och därmed avslöjar att det är ett spel, står plötsligt allt i ett annat ljus. Hela slöjan tycks nu gjord av papper och ser ut att ohjälpligt trasas sönder i småbitar."
Alliansens bruna förflutna 2
Skeletten i centerns garderober
Dagens centerparti utmålar gärna alla som är kritiska mot den förda invandringspolitiken som "rasister" men om sitt eget bruna förflutna tiger man. Bondeförbundet var på 1930-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen. Vid sidan av nazisterna var Bondeförbundet det enda parti som hade antisemitismen och rasismen inskrivet i sitt partiprogram! Redan 1933 hade Bondeförbundet givit legitimitet åt det myrdalska och socialdemokratiska rashygieniska projektet och i sitt partiprogram skrivit: " Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."
Den antisemitiske propagandisten Elof Eriksson var en av grundarna av Bondeförbundet och hade en stor del i utformningen av bondeförbundets rasistiska partiprogram. Han hade nära kontakt med Julius Streicher, chefredaktör för den nazistiska tidningen Der Stürmer, som öppet pläderade för total utrotning av judar. [1] Han var själv redaktör och utgivare av den antisemitiska tidningen Nationen. 1938 stod en bondeförbundare i riksdagen och sade: "Jag är idag antisemit, sedan jag i tio år måst studera fakta i Centraleuropa. Låt oss inte ta in judarna och lära dem yrken i Sverige, så att de bli konkurrenter till svenska yrkesmän och småningom sugs upp i den svenska folkstammen. Den asiatiska folkstammen passar inte i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam…" Och som det stod i partiprogrammet: "Vårt folk måste skyddas från degenererande inflytelser."
Bondeförbundaren, ecklesiastik- utrikes- och justitieministern[2] professor K G Westman hade tydliga nazisympatier. I riksdagen framförde han sin åsikt att lagförslaget om tvångssterilisering av mindervärdiga folkgrupper "ju innebär ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen." Westman jagade med blåslampa de tidningar som skrev kritiskt om nazi-Tyskland. I mars 1942 lyckades han konfiskera 17 tidningar på en enda månad. Det var när tidningarna publicerade artiklar om hur tyskarna torterade fångar i Norge. Westman hade ett särskilt gott – eller snarare ont – öga till Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, GHT. I sin dagbok kommenterade Westman Segerstedts uppträdande med orden: "Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.." [3]
När Westman i riksdagen kritiserade den svenska utrikespolitiken sköt han skulden på kabinettsekreterare Erik Bohemans "judiska blod". På morgonen den 12 juni 1940 uttryckte Westman i riksdagens första kammare sin beundran för den tyske ledaren: "Ett folk kan inte gå ut i krig som en diskussionsklubb. Alla har vi sett bevis för hur en diktatur i en enväldigt styrd stat kan samla alla folkets krafter till handling och utkräva det yttersta av de enskilda som åtlyda envåldshärskarens befallningar."
På eftermiddagen upprepade han samma hyllning i andra kammaren. Diskussionen i riksdagen gällde ett förslag från regeringen att införa förhandsgranskning av tryckta texter. Bondeförbundets Axel Hansson-Rubbestad och Otto Wallén stödde kampanjen "Mota Moses i grind" som syftade till att stoppa invandringen av judiska flyktingar till Sverige. Riksdagsman Hansson-Rubbestad sade: "Vi ha i detta land en massa unga män och kvinnor, som önska få yrkesutbildning vilket vårt samhälle hittills åtminstone inte lyckats bereda dem. Att under sådana omständigheter giva yrkesutbildning åt utlänningar… det anser jag vara att gå för långt… Vilket parti vi än tillhöra, torde vi anse det lyckligast för vårt lands vidkommande, om vi så snart som möjligt blir av med dessa flyktingar."[4] Wallén erkände öppet att han var antisemit och tog i riksdagens flyktingdebatt ställning mot flyktingarna. Han ansåg att grunden för småföretagarnas problem var att "tattare och judar" beviljats svenskt medborgarskap. Han kallade de tysk-judiska läkare som sökte asyl i Sverige för "giftblandare och abortörer." Han var långt ifrån ensam i sitt parti om sådana åsikter.
Olof Sundman, författare, ledamot av Svenska Akademien, riksdagsman för centern och under 70-talet centerns ledande ideolog var medlem av Svensk Socialistisk Samlings (SSS) ungdomsförbund Nordisk Ungdom och i Engdahls Svensk Opposition. Sundman bildade också tillsammans med bl a SS-veteranen och journalisten Åke Regnell 1942 Sällskapet Unggöterna. Regnell var utgivare av den nazistiska skandaltidningen Veckans PM och hade 1941 försökt bilda ett svenskt Gestapo – Gyllene Spöknippet. För Sundmans del handlade det inte om något enstaka övertramp. Han var en brinnande nazist, sjöng tyska sånger med svenska SS-frivilliga hösten 1945 och var kamratskapsledare i Nordisk Ungdom.
Han arresterades 1943 efter en polisrazzia mot en pronazistisk grupp. ([5]) Efter kriget blev Sundman en uppskattad medlem i Bondeförbundet, som ju var centerns namn fram till 1957. 1968 fick Sundman Nordiska rådets litteraturpris och Litteraturfrämjandets stora romanpris och 1975 valdes han in i Svenska Akademien. Vid Sundmans begravning den 5 november 1992 närvarade centerledaren Olof Johansson och partisekreterare Åke Pettersson. Preskriptionstiden för "ungdomssynder" kan ibland vara kort! Utom när det gäller sverigedemokraterna!
Centerpartisten Bertil Rubin var också medlem i Svensk Socialistisk Samling och Lindholmnazisternas ungdomsförbund Nordisk Ungdom samt efter kriget i Nysvenska Rörelsen. Inte förrän han 1964 valts in i riksdagen på den borgerliga spränglistan Medborgerlig Samling åkte han ut ur centerpartiet! Enligt Aftonbladet hade den politiske vilden Rubin 1971 tankar på att "ställa upp för Folkpartiet i riksdagsvalet." När Rubins bruna förflutna 1964 avslöjats av nazistjägaren Armas Sastamoinen i tidningen Arbetet under rubriken "Rubin med fula skönhetsfläckar" genmälde han: "Mitt engagemang //i Nordisk Ungdom// var ungdomligt, nationellt, ideellt och ärligt menat och hade inte alls något med diktatur, förföljelse av människor, rasdiskriminering etc att göra." Nänä!
Bondeförbundet välkomnade också generalmajor Fale F:son Burman när denne 1934 lämnade högern och Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU. I sina memoarer skrev Burman: "Jag skall gärna erkänna att jag till en början blivit ganska fängslad av denna tyska folkrörelse /…/ I Italien hade Mussolini med sina fascister lyckats få god ordning på det eljest hopplösa kaos som i många avseenden kännetecknat läget där. /…/ Jag var alltså mycket tyskorienterad /…/ Det enda stötande i bilden var att den tyske ledaren Adolf Hitler var en ren uppkomling, en korpral som satt sig på generalerna." Burman stördes alltså inte av att demokratin satts ur spel i nazi-Tyskland. Det störande var att Hitler var en uppkomling! En senare centerpartist har i samma anda konstaterat att "Hitler gjorde en del tokiga saker."
Ungdomsförbundets organ SLU-bladet drev 1938-39 en kampanj mot "den judiske docenten Gunnar Heckscher." Han kallades "judeyngling" och "then lille Manasse" – en vanlig benämning på judar i antisemitiska skämt under andra världskriget. SLU-bladet citerade också instämmande i en hotfull kommentar från bondeförbundets tidning Svenska landsbygden: "Att man på judehåll inte är särskilt förtjust i bondeförbundet och dess politik är just inte så förvånande. Judarna sitta ju emellertid för närvarande rätt trångt i åtskilliga länder, och det finns nog folk här i landet som har ögonen på dem… Det torde därför vara lyckligast för dem själva och deras pressdrabanter om de vore litet försiktigare i uttrycken för sitt hat och förakt gentemot det svenska bondepartiet." [6] Man kan undra varför dessa f d nazister/fascister aldrig nämns varje gång deras partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller sverigedemokraterna?
Centerns partiledare har gett hyckleriet ett ansikte
Som ordförande i ett parti med ett sådant förflutet borde Maud Olofsson inte ha känt sig "nerkletad" när centern i folkomröstningen om EMU kopplades samman med Sverigedemokraterna. Hon sade: "Man ska inte försöka kleta ner mig med nationalistiska argument." Mot bakgrund av centerns bruna förflutna borde det snarare vara Sd som hade anledning att känna sig "nerkletade"! För några år sedan konstaterade Olofsson i Almedalen att "Hitler gjorde en del tokiga saker." Jag förmodar att hon syftade på förintelsen?
Med ett sådant brunt förflutet som centerns i bagaget skall man akta sig för att bagatellisera nazismen. Men det är givetvis inte så lätt att se klart när man "fiskar i grumliga vatten"! I slutet av 1990-talet lovade centern att tillsätta en forskargrupp för att ta fram en vitbok som skulle "göra upp" med centerns brunfläckiga förflutna dvs "klarlägga allt som hände på 30-talet". Men av detta blev intet. Arbetet avbröts utan någon förklaring och centern har kvar sina nazi-skelett i partigarderoben. I redogörelsen för 1930- och 40-talen på centerns hemsida finns inte en stavelse om bondeförbundets dragning till fascismens och nazismens idéer.
Avslutningsvis…
Ovanstående exempel ur centerns bruna förflutna är givetvis bara toppen på isberget och man har anledning att undra vad mer som döljer sig i arkiven! Alliansen har givetvis – liksom socialdemokraterna – starka skäl att darra inför vad som kan avslöjas i framtiden. Centern utmålar gärna alla som är kritiska mot den förda invandrings- och integrationspolitiken som rasister men om sitt eget mörka förflutna tiger man. Mot den i detta brev skisserade bakgrunden har allianspartierna betydligt större och mörkare fläckar i sitt förflutna än Sverigedemokraterna. Allianspartiernas tidigare idéer om ras, invandring, flyktingmottagande, "vi och dom" etc. stiger som sumpgas ur det förflutna. En viss återhållsamhet i fördömande av Sd skulle därför vara klädsam.
De som med stora bokstäver talar om "alla människors lika värde" bemöter Sverigedemokraterna som om de vore mindre värda än andra. Hur går den ekvationen ihop, fru Olofsson? Vilken människosyn tycker Ni det ger uttryck för?"
Källor som Inger-Siv Mattsson hänvisar till:
(1) Ola Larsmo i DN den 8 maj 2008
(2) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet
(3) Stefan Svärd är fil dr i statskunskap och styrelseordförande i Evangeliska frikyrkan
(4) Karl N Alvar Nilsson: Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet, Federativs förlag, 2000
Del 3-6 kommer snart
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
