OPINION Idag presenterade Synovate sin väljarbarometer. Siffrorna är minst sagt spektakulära. Fyra partier – Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet – hamnar under riksdagsspärren och moderaterna ökar till hela 36 procent. Socialdemokraterna står i princip still. Sverigedemokraterna minskar på ett dramatiskt sätt till 2,9 procent vilket gjort ett stort antal av mediernas självutnämnda opinionsuttolkare själaglada. Analyserna präglas pga detta mer av önsketänkande än av vederhäftighet.
Medias analyser av den senaste Synovatemätningens siffror framstår som påfallande grunda, i synnerhet mot bakgrund av hur uppseendeväckande siffrorna faktiskt är. Ingen ställer exempelvis de uppenbara frågorna om varför Synovatemätningen skiljer sig så markant från andra nyligen presenterade mätningar och ifall siffrorna verkligen bör tas at face value eller tvärtom med en god nypa salt.
Moderaternas toppnotering förklaras, bl.a. av DN:s ledarskribent Peter Wolodarski, med att svenskarna i sitt krismedvetande nu premierar stabilitet och ansvarstagande. Den analysen motsägs dock av ett antal faktorer. Krisen det talas om är de skuld- och budgetbekymmer som länder på kontinenten och USA dras med. För svenskt vidkommande handlar denna kris i huvudsak om eventuella förväntade sekundäreffekter och det är svårt att riktigt tro att svenska folket är så oroliga över detta att det kan förklara moderaternas exempellösa uppgång. Dessutom har moderaternas regeringsduglighet och ansvarstagande starkt ifrågasatts efter valet – bristande insikt om att man nu leder en minoritetsregering och frånvaro av ambitioner att aktivt förankra sina förslag i riksdagen.
De flesta analytiker är rörande eniga om att Sverigedemokraternas stora tapp kan kopplas till terrordåden i Norge den 22 juli och det faktum att attentatsmannen Anders Behring Breivik uttalat politiska åsikter som kunnat tolkas som sympatier för invandrings- och islamkritiska partier. Även Synovates egen chefsanalytiker Nicklas Källebring ansluter sig till teorin att Sverigedemokraternas kraftiga nedgång är en effekt av dessa terrordåd.
Det operativa ordet i Källebrings uttalande är ”effekt”. Vad är det egentligen för slags effekt det är fråga om? De flesta uttolkare är så uppfyllda av en illa dold förtjusning över den låga siffran att man underlåter att göra sitt jobb ordentligt. Alla opinionsanalytiker är väl medvetna om att Sverigedemokraterna alltid presterar bättre i skarpt läge än i opinionsundersökningar. Partiet är föremål för vad man kan kalla en omvänd Bradleyeffekt. Detta förtigs dock regelmässigt när opinionsresultat redovisas och diskuteras.
Medie- och politikeretablissemanget har i en ohelig allians målmedvetet och under lång tid målat upp en nidbild av Sverigedemokraterna som ett nazistiskt, rasistiskt, främlingsfientligt och islamofobiskt parti på vilket endast lågutbildade, arbetslösa, lågbegåvade, långtidssjukskrivna, småkriminella och alienerade arga unga män iklädda konspiratoriska foliehattar röstar. Följden är att det har blivit i hög grad socialt stigmatiserande att komma ut som Sverigedemokrat. Det kan också ta sig mer handfasta uttryck som att du blir utkastad ur facket, inte kommer ifråga för jobbet du sökt eller i värsta fall utsätts för hot, trakasserier och våld.
Många Sverigedemokratiska väljare och sympatisörer väljer därför att tiga om sin politiska tillhörighet. Vill man ändå ventilera en invandringskritisk åsikt offentligt så inleder man alltid med brasklappar som ”Alltså, jag röstar ju inte på SD men…”. Detta stigmata ger naturligtvis också utslag i vad man, när opinionsundersökningsföretaget ringer, uppger att man röstar på för parti.
I en tid när nyss nämnda medie- och politikeretablissemang ägnat sig åt en exempellös och i osmaklig cynism närmast oöverträffad smutskastningskampanj av Sverigedemokraterna som medskyldiga till massmord och terrordåd, tarvar det naturligtvis större politiskt mod än någonsin att öppet vidgå att man röstar på detta parti. Detta är ingalunda detsamma som att man bytt åsikt och inte skulle rösta på Sverigedemokraterna i skydd av den svenska valhemligheten. Det är närmast att betrakta som tjänstefel av landets opinionsanalytiker att inte göra den distinktionen, att inte redovisa att det finns fler sätt att tolka den s.k. Norgeeffekten än att det är fråga om stora reella strömhopp av väljare från partiet.
Få analytiker tycks heller reagera på att Norgeeffektmyntets andra sida helt lyser med sin frånvaro i Synovates mätning. Socialdemokraterna ökar så lite att det ligger inom den statistiska felmarginalen. Detta trots de starka sympatier rörelsen fått efter massmordet på en hel generation unga norska socialdemokrater på Utöya och det beröm Norges statsminister Jens Stoltenberg inhöstat från i stort sett alla politiska bedömare för sin hantering av detta nationella trauma.
Innan denna mätning har de flesta bedömare varit eniga om att också de svenska socialdemokraterna fått draghjälp av det som skett i Norge. Nu kommenterar man inte frånvaron av kvitto på detta. Sveriges statsminister har för övrigt fått svidande kritik, också från de egna leden, för sin dåliga hantering och bristande synlighet i samband med Norgedåden. Detta avspeglar sig inte alls i Synovates opinionssiffror. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se en dold agenda bakom att så kraftfullt betona Norgeeffekter i det ena fallet men inte alls nämna dem i det andra eller tredje.
Enligt statistiksajten Status.st som kontinuerligt sammanställer alla tillgängliga data om Sverigedemokraternas väljarstöd ligger partiet stabilt strax ovanför valresultatet, dvs runt sex procent. Givet den nyss nämnda omvända Bradleyeffekten och med en titt in i backspegeln på hur Sverigedemokraterna presterat i val jämfört med valundersökningar kan man dra slutsatsen att partiets verkliga väljarstöd troligtvis är en eller ett par procentenheter högre. En liten faktisk dipp av övergående natur i Sverigedemokraternas väljarstöd till följd av terrordåden i Norge är att förvänta, dock inte alls så stor som denna Synovateundersökning ger sken av. Den siffran har som redogjorts för troligen helt andra förklaringar.
Allmänt bör också en undersökning med så sensationella och från andra undersökningar avvikande siffror för så många partier betraktas med ett väsentligt större mått av skepsis än vad mediernas bedömare nu ger uttryck för. Viktigt att komma ihåg är dessutom att opinionsundersökningar i motsats till val inte föregås av någon valrörelse. Är det ett troligt skarpt valscenario att moderaterna får 36% av rösterna och att fyra partier åker ur riksdagen?
En mer sansad och bredare förankrad bedömning torde vara att moderater och socialdemokrater fortsätter föra en jämn och oviss kamp under återstoden av mandatperioden om titeln som Sveriges största parti. Vidare finns förstås också en reell risk för att ett eller två av de partier som länge balanserat farligt nära fyraprocentsspärren verkligen åker ur riksdagen. Att fyra partier skulle göra det i ett och samma val och att Sverigedemokraterna skulle vara ett av dessa är dock en rejäl högoddsare som man nog inte bör spela hela sitt sparkapital på.
Mats Dagerlind – Demofon
Litet PS
Eftersom jag i artikeltexten ifrågasätter delar av DN:s ledarskribent Peter Wolodarskis analys om orsaken till moderaternas höga siffra, är det inte mer än rättvist att jag också uppmärksammar att han faktiskt erkänner att Sverigedemokraternas låga siffra kan ha de orsaker jag skisserar ovan. Jag hade inte läst Wolodarskis ledare innan jag skrev artikeln, bara sett honom uttala sig i SVT Gomorron där han inte nämnde detta. Så här skriver Wolodarski:
SD:s ras kan förklaras av tragedin i Norge. Men också av att vissa av partiets väljare är ovilliga att berätta om sitt val för utomstående. Partiet får även i vanliga fall mer stöd i verkliga val än opinionsmätningar. Efter händelserna på Utøya kan man tänka sig att sympatisörerna i än lägre grad har lust att berätta vilket parti de egentligen stöder.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
