UPPLOPPEN I ENGLAND Den brittiska polisen har fullt upp med att gripa ligisterna efter fyra kvällar av bärsärk, grova stölder, mordbränder. Kostnaden för de materiella skadorna uppskattas till tiotals miljoner pund. Ca 1600 ligister är hittills fast. En 68-årig man är död efter en grov misshandel när han försökte släcka en mindre eld, tre män mellan 21-31 år är döda efter en troligtvis avsiktlig påkörning, en man är skjuten till döds i en bil, minst 50 familjer är hemlösa efter att deras bostäder bränts ned, en 20-årig utbytesstudent som blödde kraftigt i ansiktet fick hjälp av ett gäng samtidigt som de stal hans tillhörigheter.
Första kvällen i Tottenham betraktas som en hämnd för Mark Duggens död efter en polisskjutning. Men resterande kvällar i övriga London och andra städer var det ren och skär kriminalitet. Girighet kort och gott.
Fyra maskerade tonårsligister (svårförstådd engelska) intervjuas om varför de gick bärsärk och stal:
http://youtu.be/Jg1c6ZY5jFc
Polisen griper en efter en
På SVT Debatt försvarar nu anarkisten Samira Ariadad upploppen:
I London har det i över ett halvår varit protest efter protest på grund av statens nedskärningar, höjda avgifter för studenter, mot arbetslöshet och fattigdom. Vi har sett samma situation i Grekland, i delar av USA, och mer är att vänta i och med de nedskärningar som planeras runt om i världen eftersom skattehöjningar anses otänkbart – eftersom kapitalspekulanter trodde lite blint och nu betalar folk som inte hade något med det att göra för det. London står i brand – och de flesta kanske fortfarande inte lyssnar på frustrerade arbetslösa – men några gör det i alla fall, och någonting gör de som folk reagerar på. Att skrika och bli bemött med total tystnad gör mer ont än de värsta glåporden i världen: som att man inte ens existerar.
Många har varit rasande mot plundringen och upploppen. Våra gator förstörs säger de. Missförstå mig rätt – jag tror inte plundring eller upplopp automatiskt är progressivt även om det uppenbarligen har krävts rent historiskt för att något ska förändras, för att man ska agera ett hot stort nog att tas på allvar. Och jag säger inte att de vanliga boenden i området förtjänar att få sina grejer förstörda, så om man är läskunnig har man förstått det. Men det kommer svida att behandla folk illa, att frånta människor deras rätt att leva. Rasism och klassamhället kommer att få konsekvenser, och de konsekvenserna är lika otrevliga om inte mer än det våld som rasism och placeringen i fattigdom utövar på människor. Jag förstår att folk är rädda om sina hem som så våldsamt attackerats av plundrare och satts på eld. Men på ett annat våldsamt sätt skulle samma personer förlorat dem i och med nedskärningarna, varken politiker eller kapitalet bryr sig om småbutiker eller era bilar, era hem eller barn.
Cameron har uttalat sig om att fler poliser ska tillkallas, ordningen ska återinföras, London ska bli säkert igen och rättvisa ska skipas. Vilken rättvisa? Vilken säkerhet har ungdomarna i förorterna mot den våldsapparat som Cameron nu släpper lös?
Ungsnärtan Samira Ariadad är skribent i den anarkistiska tidskriften Brand. Vid en översyn vilka hennes medskribenter är finner man åtminstone en som har direkt koppling till vänsterextremismen: Mathias Wåg, grundare av svenska AFA 1993. Nytagen bild av Sveriges Radio på Wåg tillsammans med Samira Ariadad
Brands hemsida:
Sofie Nohrstedt: Om vindarna blåser mot oss
Klara Meijer: Doften av ensamhet
Patrik Gronostaj: Rasismen är större
Mats Runvall: Jantelagen och klasshatet
Emelie Östergren: Baken
Kajsa Ekis Ekman: Den autonoma livskurvan
Juan Pérez: Det ofrivilliga avantgardet
Manuela Zechner: Lämna lektionen, slåss och dansa
Kajsa Ekis Ekman: Hopsnackat
Lea Honorine: I begynnelsen var kvinnojouren
Love Källman, Mathias Wåg: Storma Fort Europa
Ana Betancour: Rita om kartan underifrån
Sanna Vestin: De utvisningsbara
Aida Ghardagian: Från flykt till vapen
Kukka Ranta, Suvi Auvinen: För romer bär alla vägar bort
Helena Löfgren: Kina: Den flytande befolkningen
Samira Ariadad: Militär mot sociala protester
Eyal Weizman: Gå genom väggar
Mathias Wåg: Osynlig apartheid, synlig solidaritet
Moa Matsdotter: Med kameran som vapen
Valentina Martinez: Dynamitens och hjärtats tango
Tove Appelqvist: Det radikala i att hoppas
Valentina Martinez: "Det finns svartskallar ombord"
Gabriel Kuhn: Vad är anarkism?
Samira Ariadad: Vi måste trampa nya vägar
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
