LÄSARBIDRAG För alla oss som reagerar på det smetigt politiskt korrekta, aningslösheten, "mantrapolitiken" med mera ligger det närmast till hands att kritisera och angripa och mer sällan uppmärksamma något positivt eller kreativt. Även jag har syndat härvidlag. Nu såg jag dock en artikel i DN den 30 januari av kultur- och fastighetsborgarrådet i Stockholm, folkpartisten Madeleine Sjöstedt och då infann sig osökt en möjlighet till bot och bättring. Sjöstedt oroar sig för att Stockholms city håller på att förvandlas till en "ökenstad", fylld med kontor och inte minst då inhysandes offentlig förvaltning.
Nu hade tydligen fastighetskontoret sagt upp Dansmuséets lokaler på Gustaf Adolfs torg där som bekant UD och Operan ligger samt strax intill Rosenbad med regeringskansliet som enligt uppgift ”endast” sysselsätter 5000 personer, men med ytterligare rekryteringsbehov. Man kan således inte anklaga alliansregeringen för att inte dra sitt strå till stacken när det gäller sysselsättningen i landet. Nåväl, i sin iver att bidra positivt till den svenska sysselsättningen så finns tydligen planer att regeringskansliet skall fortsätta sin expansion längs Drottninggatan, ett av Stockholms stora promenadstråk med affärer, restauranger med mera.
Det finns anledning att hålla med Sjöstedt av två skäl. Dels finns det goda skäl till att försöka hejda den offentliga sektorns ohöljda expansion. Förr var det många som trodde att "big government" var ett socialistiskt fenomen men det har ju visat sig att staten, denna Leviathan, fortsätter att växa liksom drabbad av elefantiasis även under en icke socialistisk regering. Dessutom finns det naturligtvis skäl till att hålla vår huvudstad levande och vacker.
I en replik till Sjöstedts artikel den 31 januari kommer den fria samhällsdebattören Carlos Rojas med ett bra förslag och där hans argument är av ekonomiskt slag. Han anser att man skall flytta ut myndigheter och statliga organ till förorter som Rinkeby och Hässelby. Om tusentals statliga tjänstemän plötsligt tvingades äta lunch och uträtta en del dagliga inköp i dessa orter skulle det innebära ett välbehövligt uppsving för de lokala näringarna där.
Rocas pekar på att till exempel Madrid har placerat sin motsvarighet till Länsstyrelsen i förorten Vallecas. Han pekar på att myndigheten Riksarkivet har flyttat till Gotland med endast 40 000 invånare medan söderförort har 300 000 och västerförort 200 000 invånare. Även detta en mycket bra idé utifrån något andra utgångspunkter än Sjöstedts.
När jag läste dessa insändare slog det mig att regeringen naturligtvis skulle flytta ut vissa departement och myndigheter som i sin dagliga gärning arbetar med invandrings- och integrationsfrågor. Man skulle kunna börja med Integrations- och jämställdhetsdepartementet där väl åtminstone Erik Ullenhag med sin stab kunde ha en filial i förorten och därmed minska trycket på vidare expansion längs Drottninggatan och området kring Gustav Adolfs torg.
Migrationsminister Tobias Billströms domsaga är såvitt jag förstår en del i justitiedepartementet. Och även om det i Sverige inte alls är nödvändigt att ha en juridisk skolning för att bekläda justitieministerämbetet så får man väl förmoda att det fylkas många jurister på justitiedepartementet. Och jurister är ett konservativt släkte som i allmänhet känner sig bekväma i en mondän storstadsmiljö med gångavstånd till anständiga näringsställen. Därför får man förmoda att motståndsfickan här skulle bli stor och stark, ja sannolikt regeringen övermäktig.
Däremot skulle myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) med fördel kunna lokaliseras till exempelvis Rinkeby. Det finns två huvudsakliga skäl, förutom att myndigheten inte onödigtvis bör ta upp plats i innerstaden om än inte i stadens absoluta centrum (Torsgatan 11). Dels att man då i sin tjänsteutövning så att säga kommer närmare miljön för majoriteten av "brottsoffren". Av vad man läser i tidningarna om DO:s olika mål så förefaller merparten av fallen ha att göra med uppgiven diskriminering mot invandrare och nysvenskar.
Därför vore det säkert berikande för DO:s tjänstemän att så att säga komma närmare de förföljda. Ett annat skäl kan vara att en sådan omlokaliseringsåtgärd eventuellt, tillsammans med den otrivsamhet som redan gäller inom myndigheten, göra att myndigheten så att säga självdör vilket ju skulle upplevas som en lättnad inte endast för medborgarna i gemen utan sannolikt även för regeringen.
Även Skolverket på Alströmergatan 12 och Strandbergsvägen 61 i Stockholm skulle med fördel kunna utlokaliseras till någon av Stockholms invandrartäta förorter. Jag har inte i skrivande stund lyckats ta reda på hur många själar detta olycksaliga verk sysselsätter. Men en utlokalisering skulle ge myndigheten en behövlig och berikande närhet till de oerhörda problem som finns i många av dagens svenska skolor. En stunds prao i denna miljö för medarbetarna i denna politiskt korrekta och vänsterorienterade myndighet kanske också på sikt skulle leda till en något annan syn på kristendomens roll i samhället och då inte minst i skolorna. Men, faen trot!
Den Svenska kyrkan vill ju enligt dess högsta ledning snarast fungera som en politiskt korrekt diskussionsklubb eller en slags institution för ekumenik. Nu sitter den svenska kyrkans kansli naturligtvis i Uppsala och belastar således inte Stockholms innerstad. Ärkebiskop Anders Wejryd tronar här i kulturstadens mitt med ett av världens riktigt gamla universitet (1477) inpå knutarna.
Men då ärkebiskopen nu förefaller måna mer om våra muslimer än om sin kristna hjord så är det väl lika bra att han – om han vågar – tar med sig de biskopliga insignierna (mitra, kräkla, bröstkors, korkåpa) och installerar sig och sin stab på 300 personer (+160 i utlandstjänstgöring) i närheten av någon moské i Stockholms förorter. Enligt samstämmiga uppgifter från mina egna studerande barn och andra är det ont om bra näringsställen i Uppsala så därför borde inte just den detaljen vara en återhållande faktor för eventuella flyttplaner.
En så radikal åtgärd av ärkebiskopen skulle ge eko utöver världen och Anders Wejryd skulle skriva historia och karriären krönas med intervjuer i internationella TV-kanaler samtidigt som den svenska kyrkans definitiva fall fick en modern och politiskt korrekt inramning, en slags präktig slutfanfar!
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
