KRÖNIKA Ett intressant ämne att studera är hur länge en människa kan plågas, trakasseras, våldtas, misshandlas eller på andra sätt kränkas innan man bestämmer sig fär att sluta agera passivt offer och slår tillbaka mot sina plågoandar. På det ena eller det andra sättet…De omhändertagandeskadade syltryggar till svenskar som är vana vid att ”mamma Staten” från vaggan till graven skall tala om för oss hur och vad vi skall tänka, tycka och agera har nog långt till sådana reaktioner, men hur är det hos andra?
Är det kulturella skillnader som gör att t ex en turkisk medborgare blir rasande när någon bespottar och förlöjligar hans land, alltså också indirekt honom själv, medan den letargiske svensken gärna vänder andra kinden till och tar emot ytterligare snytingar?
När Sverigedemokraterna presenterade sin våldtäktsstatistik så kunde man peka på faktumet att vissa kultursfärer uppvisade en närmast grotesk överrepresentation bland gärningsmännen. BRÅ:s ”expert” Klara Hradilova Selin avfärdade då tanken på att detta skulle vara kulturbetingat och menade att sådana kulturskillnader inte ens finns.
Hos Hradilova Selin verkar dock inte den ena hjärnhalvan spela i samma lag som den andra då hon i en intervju 21 juli 2008 i den polska tidningen Gazeta bortförklarade sin okonventionella, med svenska mått mätt, uppfostran av sina barn (hon slog dom ständigt) med att hänvisa till sin egen kulturella bakgrund.
Artikeln översätts taffligt av Google Translate, men innebörden kan inte missförstås. Enligt Hradilova fanns det kulturella orsaker till att hon agade sina barn, men när det gäller våldtäktsstatistik och dom förväntade politiskt korrekta uttalandena från henne i ärendet så finns det INGA kulturella skillnader. Pålitligt, konsekvent och sanningsenligt av Hradilova som vanligt…NOT!
Men åter till studierna av människan. Hur mycket skit tål en svensk att råka ut för innan man reagerar och agerar adekvat på kränkningarna? Svaret är nog tyvärr att många svenskar tål precis hur mycket skit som helst, och därefter vänder andra kinden till och ber om mer. Det finns ett jättebra exempel på denna sak.
Den numera avlidne Stig Wallin, vars dotter Sara tillsammans med väninnan Sylvia 1989 mördades av en ung somalisk invandrare, lär väl vara själva sinnebilden för hur ett svenskt blötdjur agerar. Istället för att i vredesmod vända sig mot den politik som inneburit att hans dotters mördare släpphänt gavs en tillflykt i Sverige startade han organisationen Fem i tolv och började propagera för att ytterligare massinvandring till Sverige skulle underlättas!
Jag är ingen expert på psykisk ohälsa i allmänhet eller Stig Wallins i synnerhet, men jag kan inte låta bli att undra om Wallin verkligen var helt mentalt frisk?
Ett nytt och avsevärt färskare exempel på svensk syltryggsmentalitet visar våldtäktsoffret Jenny Lemon upp i en artikel i Expressen där hon gör en del rent häpnadsväckande jämförelser och drar slutsatser som gör att man även här tar sig för pannan och undrar vilken planet människan numera bor på.
Jenny gruppvåldtogs och misshandlades mycket svårt en nyårsafton för över fem år sedan. Förövarna var samtliga somalier, även om svensk gammelmedia i ett av sina absolut värsta bottennapp någonsin kallade dem för ”svenskar” och ”finländare”. Nu är Jenny irriterad över att det enda parti som har på sin agenda att via förändrade förutsättningar förhindra att denna typ av ”flyktingar” så lättvindigt tillåts ”berika” Sverige visar upp Jenny som ett avskräckande exempel.
Hon vill inte ”bli använd i hatpropagandan”, hon är helt säker på att de handlingar som hon och hennes kompis utsattes för inte beror på kulturella skillnader, det var aldrig viktigt varifrån dom killarna som gjorde henne och kompisen så illa kom ifrån och en massa annat svammel vars enda avsikt är att urskulda dom fyra somalier i som med säkerhet förändrade Jennys liv till det värre den nyårsafton.
Så vad är det för mekanismer hos sådana som Stig Wallin och Jenny Lemon som gör att de vänder andra kinden till och i princip ber om mer av samma vara? Varför reagerar inte dessa människor med lite sunt ”an eye for an eye”-tänkande och sätter igång att arbeta för att upphoven till deras personliga tragedier hålls utanför Sveriges gränser? Är dessa människor masochister?
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
